Visst bloggar jag...
» 2014-07-15 ~ 10:22:00 Allmänt «

... men bara inte så ofta.

När Fungsan och 大大 var hemma nu över sommaren skrev vi en lista på vad vi skulle hitta på. Det blev nio punkter, varav vi gjorde två. Inte illa, va? XD

Cykla till Höganäs var det bästa: det var verkligen en mysig dagsutflykt och vi tog det lugnt och njöt av utsikten.

Cykelutflykt
 
Magnus tog till och med ett litet dopp på vägen. Vi andra satt på stranden och försökte att inte blåsa bort. O.o
 
Dopp
 
En stor del av semesterdagarna gick åt att titta på mainlandserien King of Lan Ling som vi hade fått rekommenderat av Ping. Den är på 46 avsnitt och vi hade bestämt att se färdigt den innan Fung åkte hem, så det var som ett heltidsjobb. XD
 
 
Det var roligt att sitta och störa sig på karaktärerna tillsammans. Vad jag än tyckte om huvudrollspersonerna så anser jag ändå att serien är sevärd, trots att den är så lååååååååååååång. O-O

Svårt att säga nej
» 2013-09-17 ~ 19:43:53 Insändare «

Läste en insändare idag om att expediterna i butiker prackar på oss plastpåsar som vi inte vill ha eller behöver. Insändaren tyckte att de gott kunde fråga kunderna först om de vill eller behöver ha en plastpåse till det de har köpt. Vidare att det är ju så miljöovänligt med en massa påsar och det är sååå onödigt osv. 
 
Om du nu är så miljömedveten, varför säger du inte till innan expediten hinner lägga ner din vara i en plastkasse. Tack, men jag tar det i min väska/ryggsäck/ficka eller i handen. Även om expediten hunnit lägga ner det, så kan du ju ta ut varan igen och tacka för omtanken. 
 
Jag tycker att på många ställen frågar de först och ibland får man själv fråga efter kasse eller köpa om man vill ha. Sen handlar det ju också om hur du använder dina påsar. En del människor sparar faktiskt på dem och använder dem senare istället för att kasta dem direkt i papperskorgen när man kommer hem...
 
Vaddå i-landsproblem? T_T;

Minnen från den första skoltiden och fröken
» 2013-05-21 ~ 23:08:00 Allmänt «

Härodagen hittade jag en uppsats som jag skrev när jag pluggade på Lärarhögskolan i Malmö. Så nostalgiskt. ^^

~*~*~*~ 

Jag minns inte om det var en solig dag eller om det var mulet och regn på den allra första dagen som jag skulle gå i skolan. Särskilt nervös var jag inte, antagligen för att jag inte riktigt förstod vad det hela handlade om. På dagiset där jag gått innan hade man talat om för mig, att nu var jag en stor flicka. Jag var sju år och det var dags för mig att börja i den riktiga skolan, jag liksom alla andra barn i min ålder.

Ättekullaskolan då bestod av en enda byggnad, lite större än en vanlig villa och med två våningar. På övre våningen fanns bl.a. lärarrummet och en ”allmän” samlingslokal. Skolbyggnaden var mycket fräsch eftersom det var ett nybyggt hus, som hade blivit färdigt ett eller två år innan jag började. Mittemot själva skolbyggnaden låg ett annat villaliknande hus: det var fritis. Där skulle jag vara efter skolan tills mina föräldrar kom och hämtade mig. Skolgården var stor. Det fanns en asfaltplan med hagar, och mitt på skolgården stod ett stort träd. Jag tyckte att det såg ut som ett fantastiskt klätterträd. Den lägsta grenen kunde jag med lätthet nå upp till och de övriga grenarna bildade avsatser så att man kunde nå toppen. Men jag minns att det var absolut förbjudet att klättra i detta träd, för vi kunde skada det. Trädets grenar kunde nämligen brytas, eller så välte hela stammen om vi inte var försiktiga. Vi barn lydde förstås, även om vi inte var helt övertygade om att trädet kunde gå sönder så lätt. Förbudet att klättra i trädet hade vaktmästarinnan Britta lagt. Hon var en vithårig gammal dam som var mycket energisk och pigg, och hon kunde injaga fruktan i oss utan att för den skull behöva vara elak.

På skolbyggnadens ena kortsida sluttade marken ner till en stor gräsplan där det växte träd och där fanns det också en jättelik ek. I den här eken däremot försökte inga barn klättra upp på; det var nämligen alldeles för högt upp till lägsta grenen. Men de grova rötterna som stack upp ur marken hade jag mycket roligt med. Om man följde den här gräsplanen ännu längre ner kom man fram till en stor fotbollsplan och vid sidan om den låg ”lilla skogen”. Men för att komma till lilla skogen och fotbollsplanen behövde man öppna den låsta porten (som bara fröknarna hade nyckel till) i det höga stängslet, ja skolgården var inhägnad så att vi barn inte skulle springa bort från området. Lilla skogen var en liten skog (till skillnad från ”stora skogen” som också fanns i närheten av min skola, närmare bestämt åt det håll där mitt hem var) där vi barn kom att vistas mycket i, inte minst när vi skulle lära oss om träden och om naturen i allmänhet. Den här skogen är mig speciell kär, eftersom jag har så många fina minnen förknippade med den. 


Det var många barn den här första dagen då jag skulle börja skolan. Skolan låg (och ligger fortfarande) mycket nära mitt hem, cirka fem minuters gångtid, och därför tror jag inte att mina föräldrar följde med mig till skolan den här dagen. Jag skriver tror, för jag vet inte riktigt, men jag kan i alla fall inte erinra mig att de var med mig. Och om de nu var med mig så måste de nog ha lämnat mig ganska snart, för de var inte med mig vid det tillfälle jag mötte min klass och min fröken.

Jag kände några av barnen; det var de som hade gått på samma dagis och förskola som jag, bl.a. en flicka som hette Katarina. Jag och hon hade ofta lekt ihop på dagis, och vi var nog ganska bra kompisar, för den här dagen gick vi och höll varandra i hand. När det var dags att gå in i klassrummet fick vi först ställa oss i led utanför klassrummet innan fröken släppte in oss. Lilian hette fröken och hon var ung och mycket vacker, tyckte jag. Och gott luktade hon också. Jag kommer inte ihåg vad hon hade för kläder, men det måste ha varit någonting fint, för jag blev mäkta imponerad. Det fanns inga bänkar i klassrummet, utan vi satt runt runda bord. Konstigt nog minns jag att klassrummet var lite mörkt. Så ropade fröken upp våra namn. Tills listan tog slut och hon hade inte ropat upp mig! Fröken kom fram och undrade vad jag hette. Jag talade om det för henne. Då log hon lite och sade: ”Lilla vän, du har kommit till fel klass. Du ska gå i Kerstins klass.” Så hon tog mig i handen och ledde mig ut i kapprummet igen, där min ”riktiga” fröken stod, tillsammans med de andra barnen, och förvirrat letade efter mig. Hon visste nämligen att det fattades ett barn.

Naturligtvis beklagade jag att jag inte fick gå i samma klass som min väninna Katarina. Men besvikelsen handlade också om att jag insåg att min fröken inte skulle vara den här unga och vackra damen som hette Lilian, utan en äldre tant. Till mitt försvar måste jag dock säga att jag inte var besviken särskilt länge, för min ”riktiga” fröken såg mycket snäll och trevlig och kramgo ut. Och snäll var hon onekligen. Inte en enda gång under hela min skoltid hos henne skällde hon på mig (inte som jag kan minnas i alla fall). Man kan säga att hon tog mig under sina vingars beskydd, för jag var ett mycket förvirrat barn på den tiden.

Så jag följde med henne in i mitt ”riktiga” klassrum. Där var det lite annorlunda, för vi hade nämligen bänkar. Nej, förresten, nu kan det vara så att jag blandar ihop det, för en kort tid satt vi, i vår klass, också vid runda bord och hade lådor där vi kunde ha våra böcker och saker. Vi fick våra bänkar lite senare. Ja, så var det nog.

Framme vid svarta tavlan (en riktig svart tavla - eller var den grön? - där man skrev med kritor) hängde bokstavsbilder på hela alfabetet. A som i apa, B som i ...? och C som i cykel eller citron, osv.

Min fröken hette Kerstin Brandt och var en rund, äldre dam. Hon kanske inte var så gammal egentligen, men för mig tycktes det så. En hemtrevlig tant som ingav mig lugn. Jag tror att hon var min främsta stöttepelare i skolan, för jag hade inte så många kamrater den här första tiden. Jag kände inte flickorna i min egen klass; de som jag hade lekt med och skulle komma att leka mest med i ettan och tvåan gick i fröken Lilians klass.

Fröken delade ut penna, suddgummi och linjaler till oss. Vi fick också kritor och en liten skrivbok som kallades för Kontaktboken. Där skulle meddelande till och från föräldrar skrivas. Sedan fick vi nog vår läsebok, som hette Nu läser vi. I den skulle vi få läsa om syskonen Tor och Lena. Nu i vuxen ålder har jag fått lära mig att kritisera den (för dess irrelevanta, ointressanta och overkliga texter som t.ex. ”Far tar fil”), men under min skoltid läste jag med liv och lust i min läsebok, för att få veta vad som hände med personerna i boken. 

Sedan gjorde vi nog inte så mycket mer den här första dagen vad jag kommer ihåg, möjligtvis gick vi  en runda utomhus för att titta på skolgården, och fröken talade nog om för oss vilka regler som skulle gälla på skolan. 

 ~*~

Som jag skrev tidigare var jag ett ganska förvirrat skolbarn, ett resultat av att vara barn till invandrare som inte behärskade det svenska språket så bra. Jag hade lärt mig svenska på dagis och i förskolan och var den som talade svenska bäst i familjen. Därför var det också ganska naturligt att den information som vi fick i skolan fick jag ofta själv klara av. Detta medförde att jag blev lite förvirrad. Vissa dagar kunde jag komma till skolan och märka att de andra barnen hade tagit med sig eller uträttat vissa saker som jag inte haft en aning om att vi skulle ha gjort. Jag kände mig då ganska dum vid sådana här tillfällen. Men fröken brukade inte skälla på mig för det, hon förstod ju att jag inte hade det så lätt.

Ibland tyckte jag att vi gjorde underliga saker i skolan och jag förstod inte varför vi gjorde det. Mina föräldrar visste inte heller, eftersom det inte var någon som hade förklarat för dem. Men jag gjorde naturligtvis som fröken sade utan att motsätta mig eller ens ifrågasätta det. Jag minns speciellt en gång: Vi hade fått våra bänkar, och naturligt var ju att vi skulle ta med oss bänkpapper för att lägga i bänken. Så jag gick hem och sade till mamma:

- Jag behöver papper för att ta med till skolan, till våra bänkar.

Jag fick då av mamma en rulle presentpapper där det fanns hästar på. Dagen därpå gick jag alltså till skolan med min rulle papper i ryggsäcken. Rullen var dock för lång, så en bit av den stack ut ur ryggsäcken. Det blåste kraftigt den här dagen och när jag kom in i klassrummet upptäckte jag att min pappersrulle var borta! Döm om min frustration av ilska och besvikelse: nu när jag för en gång skull hade uppfattat informationen och lyckats utföra instruktionen så hände detta! Jag kunde bara besviket tala om för fröken att jag inte hade med mig något papper till bänken. Ingen skada skedd, jag fick låna lite av min bänkkamrat, en pojke som hette Anders och som jag kom att tycka mycket om. Det var ett mycket fint papper han hade, ljusblått och rosa med Rosa Pantern på. Anders hade dessutom klätt sina böcker med samma papper, så allting i hans bänk matchade. Min bänk däremot såg enbart tråkig ut. Mina böcker var klädda i vanligt, genomskinligt plast så att bokens originalutseende bibehölls. (Än idag föredrar jag att använda genomskinligt plast att slå in mina böcker med). Men i gengäld hade jag snyggt och prydligt i min bänk.

När jag kom hem undrade mamma om jag hade något papper över. Jag vågade inte tala om att jag hade varit så slarvig och tappat bort det, så jag sade att vi hade behövt använda allt papper i skolan. Mamma tyckte nog det var lite konstigt, men hon sa inget.

 ~*~

Jag kan inte säga att jag egentligen tog skolan på allvar de första åren. Jag var där mest för att jag skulle vara där, men också för att jag tyckte om min fröken och det vi gjorde i skolan. Det hade aldrig kommit för mig att jag kunde skolka eller strunta i att gå till skolan, den tanken kom inte ens över mig. Att gå i skolan var viktigt, det var vad alla barn skulle göra och om man inte gick i skolan, hur skulle man lära sig att läsa och skriva och kunna klara sig när man blev stor?

Jag kommer inte ihåg när och hur jag lärde mig att läsa, men det var något som jag tyckte mycket om. Vi fick också många tillfällen att skriva egna berättelser och jag tyckte det var så kul att jag inte bara skrev på skoltid utan även när jag var hemma. Vi fick lära oss mycket den här första tiden, bl.a. jobbade vi mycket med bokstäver. Vi ritade, vi skrev och vi hade alfabetslådor där vi kunde bilda ord av de bokstäver som vi lärt oss. Till bokstavsinlärningen eller till den första läsinlärningen hade vi en arbetsbok. Namnet på boken vet jag inte, men huvudpersoner i boken, figuren som skulle lotsa oss in och igenom uppgifterna var en kanin. Det hörde en sång till den här arbetsboken och som handlade om kaninen. Jag kan fortfarande sjunga den här sången som börjar med: ”Hej du, hej du! Här är jag! Jag är en kanin. Jag vill, jag vill följa dig in i boken din........”

~*~                            

Minnena är många, alldeles för många för att rymmas på några få sidor. Första skoldagen och incidenten med bänkpapperet är två minnen som har gjort ett outplånligt intryck på mig, och som troligtvis kommer att följa mig under många år till.

Jag är övertygad om att de här tre första åren på den här skolan formade mig, och påverkade hur jag presterade skolmässigt under både mellanstadiet, högstadiet och senare även gymnasiet. Mitt största stöd i skolan var min fröken. Ingen annan lärare som jag haft efter henne har betytt så mycket för mig. Nu när jag ser tillbaka så kan jag ifrågasätta sättet hon undervisade på, jag kan argumentera och säga att hennes undervisningssätt var alldeles för traditionellt och ostimulerande för barn. Men det enda som var viktigt för mig då och som jag minns bäst är hennes tålamod, förståelse och vänlighet. Tack vare henne kan jag minnas min första skoltid med positiva känslor.....


F2F av Phillip Finch
» 2013-03-04 ~ 18:11:00 Bok «

Nu när tentan i Nätverk och datakommunikation är avklarad har jag äntligen tid till annat. Det var en jobbig kurs, men i efterhand tycker jag nog att det var intressant och lärorikt; nyttigt framför allt. Man inser hur lite man vet och hur mycket mer det finns att lära.
 
En av tentafrågorna handlade om peer-to-peer, vilket fick mig att tänka på en bok jag läst för några år sedan. Men när jag hittade den igen här hemma visade sig att det inte alls var P2P utan F2F (face to face) som boken hette och det är ju inte alls samma sak.... Hur som helst, nu fick jag i alla fall tid att läsa om den. 
 
Det var ett sånt där lyckosamt reafynd man kan hitta ibland när man går på Coop och köper mat. Boken heter Direktkontakt på svenska och handlar om en intelligent seriemördarpsykopat som hittar sina offer på ett chattforum, men en av dem han tänkt mörda, Ellis, är en inbiten datornörd med hackerintressen och minst lika skärpt och lyckas avslöja mördaren. 
 
 
Boken är skriven 1996 och med tanke på hur mycket som har hänt inom IT-världen sen dess så känns det ibland lite löjeväckande när man läser beskrivningarna om hur internet funkar eller om den "coola och nya" tekniken när de fortfarande höll på med telefonuppkoppling och koaxialkablar... Men även om tekniken är äldre så är tänket fortfarande ungefär samma. Det finns nåt med internet som fascinerar människor och drar dem till sig som en magnet; se bara på alla sociala medier som finns idag. 
 
Det är en liten nostalgitripp för mig att läsa boken. Jag minns min egen tid på chattar och forum... tänker då speciellt på mIRC och när jag hängde inne på #kristnet. Tror faktiskt det var där jag började få upp ett intresse för datorer. Precis som i boken använder människor datorer och internet lite oaktsamt ibland och man tror att man har ett skydd, att ingen vet vem man är; att anonymitet existerar (och det gör det ju till en viss del, för oss "vanliga dödliga användare"), men vet en person bara hur han ska gå tillväga är det inte så svårt för honom att ta reda på vem du är och var du befinner dig. En av sakerna som avslöjar dig är ditt ip-nummer. Jag kommer ihåg en tjej en gång inne på #kristnet som hade två alias: en där hon var sig själv och en där hon kom in som icke-kristen och ifrågasatte allt (eller var det tvärtom....?). Det var nog ingen bra idé att göra så på en chatt där flertalet var datorgeeks. Hon blev avslöjad rätt så omgående och jag vet att jag tyckte synd om henne (jag menar, pinsamt värre...) men samtidigt väldigt imponerad av killen/killarna som avslöjade henne. Jag var dock inte lika road den gången de lurade mig att trycka Alt+F4... T_T
 
För att återgå till boken är den lättläst och väldigt spännande och påminner en del om Criminal Minds (även om de inte söker efter en profil). Man får reda på vem mördaren är och typ får följa med honom. Efterhand uppdagas hans olika identiteter en efter en, även om det inte är så omvälvande när man väl får reda på det dock. Det intressanta är tävlingen mellan mördaren och Ellis: hur de avslöjar varandra och till sist själva slutstriden där Ellis lyckas vinna. Oj, nu avslöjade jag slutet, men det är väl klart att Ellis vinner, för vad trodde ni?
 
En del scener är lite äckliga, speciellt när mördaren springer runt med en machete och mördar folk, men annars tycker jag det är en lagom balans av spänning, tekniksnack och där finns en liten dos av romans också. 
 
Läs den.
 
 
 

Vid första anblicken...
» 2013-01-08 ~ 13:12:00 Smarrigt «

... ser det ut som pommes och ketchup, men om du tittar närmare ser du att det är äppelstavar med vitlökschilisås. 
 
 
För mycket koreanska serier kan få dig att komma på de mest otroliga lösningarna. I brist på riktig kimchi och då speciellt kkakdugi (kimchi-inlagda rättikskuber) funkar äpple också, eftersom den har liknande konsistens. Helst ska det vara ännu syrligare äppelsort, kanske gröna äpplen eller svenska äpplen. Och chilisåsen hade gärna kunnat vara ännu starkare. Får se vad jag hittar nästa gång...
 
Men ät inte för mycket, för då rapar du vitlök resten av dagen... ^.^;;
 

Hello Kitty mössa
» 2012-12-16 ~ 14:52:00 Hello Kitty «

Mössor är nåt som jag verkligen gillar. Tur att jag bor i kalla Sverige. XD~
 
Pimpade min fina vita mössa som mamma köpte till mig häromdagen med den stora röda rosetten som jag fick av Jenny. Resultatet ser du nedan. Fin va? (^_^)v

Kame-chan får agera modell. ^^

Släng ut Jesus från julen...
» 2012-10-18 ~ 13:28:00 Tro & livsstil «

Vi slänger ut Gud från skolan och sen kör vi ut honom från kyrkorna också. Så nu har turen kommit till Jesus, han ska inte vara med på julen längre.
 
Läste en artikel i tidningen idag, om att Fredriksdal i Helsingborg nekade ett levande julspel med barn som gestaltar julberättelsen med motiveringen att "Fredriksdal har uppdrag att vara politiskt och religiöst obundet".
 
Ursäkta? Vad tar de då in julen där överhuvudtaget för? Jag trodde att julen var en RELIGIÖS högtid där man firar den till minne av Jesus ankomst till världen då han blev människa för att sedan kunna bana väg för oss att komma tillbaka till Gud. Det finns säkert de som kontrar med att folk firade jul i Sverige långt innan kristendomen kom hit, men visst... vill du fira jul som vikingarna gjorde så är det upp till dig.
 
För mig är att fira jul utan Jesus som att ha födelsedagskalas där den som fyller år inte får vara med. Jul utan religiös innebörd gör att den hamnar på samma nivå som Halloween och Alla hjärtans dag som är kommersiella jippon. I Asien firar man jul utan Jesus... ja, och där om någonstans är det väl kommersiellt... julafton har blivit nån form av en andra Alla hjärtans dag som går ut på att du ska tillbringa den med din älskling, nånstans.
 
Nej, Fredriksdal har tappat många poäng där. Jag säger inte att allt traditionsfirande på profant sätt är fel (julen betyder olika för olika människor och man kan älska julen utan att vara troende) men betänk vad högtiden i sig innebär och varför den finns till... då är det ganska löjligt att händelserna har utvecklats som de har.
 
Jag är glad att alla MINA elever i alla fall fick klart för sig vad julen handlade om innan jag slutade som lärare, för jag anser att det fortfarande är ett kulturarv att veta varifrån våra traditioner kommer ifrån och varför vårt land ser ut som det gör idag.
 
Tyvärr är det nog bara en tidsfråga innan våra helgdagar som är kopplade till kyrkan kommer att försvinna en efter en, de har ju redan tagit bort Annandag Pingst, så vänta bara tills någon kommer på att vi inte behöver vara lediga på juldagarna 'för Sverige är ju ett religiöst befriat land med religionsfrihet, inte kan vi tvinga andra att fira våra helgdagar genom att tvinga dem att ha ledigt'. Varför är juledagarna röda? Vad firar vi egentligen? Alla hjärtans dag är ju inte en röd dag... (jo det är den, fast inte samma slags röd... ^^;) så låt oss ta bort alla dagar som har med religion att göra. T_T;
 
Vilket mesigt land Sverige har blivit.
 
 
Nåja, att julen är skild från Jesus ger ju fördelen att jag nu med gott samvete kan ha mina ljusslingor framme året om vilket jag ju i och för sig har redan eftersom de absolut inte har något att göra med religion utan bara är till för att få bort mörkret. Julpynt utan religiöst värde är bara pynt och pynta mitt hem kan jag ju göra när jag vill, inte bara vid juletid, så jag ska nog plocka fram min lilla gran nu och inte vänta till december... 
 

Klotter i kyrkan...?!!
» 2012-09-30 ~ 23:03:00 Tro & livsstil «

 
 
När jag först såg det här var min reaktion: "Va? Är det nån som kladdar på väggarna i kyrkan?" Men när jag tittade lite närmare så tyckte jag ändå det var lite charmigt klotter...
 
 
För min del får det gärna sitta kvar och jag tror det är likadant för de andra som har sett det, för det är ingen som har börjat skura och tvätta än... och Gud ler nog bara när han ser detta. ^^ 

Små ting, stora ting.
» 2012-09-24 ~ 21:48:00 Allmänt «

Är det äpplet som är litet eller persikan som är stor? Ja, det förtäljer inte historien, så ni får själva gissa. ^_^
 
 

Curry ris och nya naglar
» 2012-09-08 ~ 22:58:31 Mode «

Jag har varit sugen på curry ris sen vi åt det i Paris, så idag beställde jag det av mamma. Vi köpte curry pasta i Chinatown nämligen. Yummy!
 


 
Har fått mina naglar fixade av syrran också. ♥
 
Fina va? Ska bara försöka hålla dem också, hehe...

Sushi ska vara en fröjd för ögat likväl för magen
» 2012-09-04 ~ 23:27:00 Smarrigt «

För ett tag sen när jag var och hälsade på kusinen i Borås tog hon med mig till en riktigt mysig sushirestaurang, som heter Shimada's
 
Den drivs av Mami Shimada och hon lägger verkligen ner tid och kreativitet på sina sushibitar. Varje bit är unik och smaken är inte traditionell, men allting passar ihop och du får en väldigt trevlig smakupplevelse.  
 
 
Du ska dock helst ha tid och tålamod, för det går inte fort...



Inredningen är mysig och detaljrik, man får en känslan av att befinna sig i en restaurang borta i Kyoto. Så under tiden som du väntar, njut av att titta på allt som finns runtomkring och umgås med ditt sällskap. Och det ska sägas att maten är väl värd att vänta på. 
 
 
Ja, jag lovade henne att skriva några rader på min blogg och göra reklam. ^^;
 
 
Itadakimasu... XD~

CNBLUE - ett riktigt pojkband
» 2012-08-05 ~ 00:57:43 TV & film «

 
De är fyra stycken. Det är ganska lagom många att hålla reda på. De är pojkar, ja, unga killar som - få se nu... jag måste tänka efter... om mina första elever var 10-11 år när jag började som lärare, så är de runt en 20-21 år idag (hehe, tanken får mig att känna mig gammal eller åtminstone väldigt, väldigt vuxen ^^;) - i ålder faktiskt hade kunnat vara mina elever. XDD~
 
Alla i bandet sjunger, men Yonghwa och Jonghyun gör det lite mer än de andra. Alla i bandet spelar instrument; främst gitarr, bas och trummor. Ingen av dem dansar (eller gör det särskilt bra i alla fall...). Alla utom Jungshin har spelat i en dramaserie eller i en film. De är hyfsade skådespelare, kanske inte direkt lysande, men om till och med Kristen Stewarts skådespeleri i Twilight 都收得貨, då är CNBLUEs insatser mer än acceptabla.
 
De är ett koreanskt band som under de senaste två åren har blivit alltmer populära och framgångsrika runtom i Asien. CNBLUE består av Jung Yonghwa, Lee Jonghyun, Kang Minhyuk och Lee Jungshin (Lee verkar vara ett väldigt vanligt namn inte bara i Kina utan även i Korea). CN står för Code Name medan BLUE motsvarar de fyra medlemmarna, var och en med sin egen "karaktär". Jonghyun står för Burning, Minhyuk för Lovely, Jungshin för Untouchable och Yonghwa för Emotional.
 
Jung Yonghwa. Ledare för bandet, kompositör, vokalist, rappare och gitarrist.
 
Yonghwa är den äldste och ledaren för bandet. Han är deras främste låtskrivare och han komponerar musik och skriver sångtexter, sjunger och spelar helst på gitarren. Det är också tack vare honom som jag har upptäckt bandet, eftersom han först blev känd genom dramaserien You're Beautiful. Men det var Heartstring som fick mig att gilla honom på allvar.
 
Vad jag tycker om med det här bandet är att de verkligen verkar älska musik och det de sysslar med. Band som spelar själva skiljer sig från idolband som fokuserar mycket på image och styling (där tyvärr även KAT-TUN ingår), uppträder genom dans (och sång) och därför tillåts att köra playback och förlita sig på studioinspelningar när de framför sina live performances (eftersom de dansar och har svårt att låta bra samtidigt). Eftersom CNBLUE inte behöver koncentrera sig på dans och koreografi kan de ägna sig åt själva musiken.
 
Det är oftast Yonghwa som sjunger (solo) men även Jonghyun har många låtar som han sjunger. De andra två "fyller i" eller utgör kör eller bakgrundssång, men alla kan texterna någorlunda utantill. Det händer att de för skojs skull skiftar "sångrepliker", något som publiken uppskattar mycket.
 
 
 
Jag tycker egentligen att det räcker med en eller två som sjunger i ett band, för att det ska vara effektfullt i en sång. Jag jämför med KAT-TUN som har fem vokalister och Super Juniors som har elva (eller har de tretton?). När alla ska ha sin "egen sångrad", då styckas sången sönder i smådelar och det finns ingen mening med det... jag kan inte se vitsen med varför man ska dela upp en sång på det viset och oftast hör man ju inte skillnad på vem som sjunger vad, om det inte är så att man gillar någon i gruppen ovanligt skarpt. Jag menar, jag hör när det är Kame som sjunger i KAT-TUN eftersom jag känner igen hans röst, men de andra fyra har jag svårt för att differentiera. Super Juniors ska vi bara inte tala om, de är bara förvirrande (både när de dansar runt och när man ska försöka lyssna till de enskilda rösterna. Det är en fangirl-nivå som jag inte har lyckats nå upp till än.... ^^; Jag tyckte att 'NSync utnyttjade deras olika röster bra när de sjöng i stämmor. De hade en sång som de sjöng a capella (som jag dock inte minns namnet på) som lät bra trots avsaknaden av instrument för att de olika sångpartierna/stämmorna stötte upp varandra.
 
I KAT-TUN inleder Kame sången, Koki rappar och Maru kör sin beatboxing medan Junno och Ueda hänger på... För att alla ska få "screen time" fast i sång så löser de det ofta med att alla har sina egna solosånger (eller ibland duetter), men då blir solosången personens som sjunger den och inte gruppens. Eftersom CNBLUE spelar tillsammans så känns deras sånger som gruppens gemensamma oavsett vem som har komponerat musiken, skrivit texten eller sjunger den; det är en sång som tillhör bandet i alla fall. Yonghwa eller Jonghyun kan uppträda ensamma med sina gitarrer och spela och sjunga, men på nåt vis känns det ändå inte som de "ensamma äger sången" på samma sätt som när t ex Ueda sjunger en av sina solosånger på scen.
 
Även Jonghyun skriver låtar och att de är två i bandet som skapar musik säkrar bandets framtid i högre grad eftersom de inte riskerar lika lätt att få slut på egna sånger pga utbrändhet av en persons inspiration. De får sånger från andra låtskrivare också naturligtvis. Deras agency verkar ta hand om dem.
 
Kang Minhyuk. Trummis, vokalist.
 
CNBLUEs musik varierar i stil: från rockigt till medryckande pop till lugna ballader. Jag får väl säga att jag gillar de lugna låtarna bäst - så vackert att lyssna på till gitarrackompanjemang - men de poppiga låtarna är lätta att lyssna på och fastnar snabbt i huvudet. Ibland kan jag tycka att det är synd att ingen spelar synth, men å andra sidan funkar det rätt bra ändå. 
 
En annan anledning till att jag gillar det här bandet är att de skriver och sjunger sångerna på japanska. Faktum är att de debuterade först i Japan och gav ut en skiva där innan de slog igenom i sitt eget hemland. En del sånger är också på engelska, dvs hela sånger och inte endast några enstaka strofer. Man kan tycka vad man vill om deras Engrish och de behöver nog arbeta mer på uttal och grammatik, men jag anser ändå att det är anmärkningsvärt att de försöker. Jag föredrar att titta på konserter och framträdande när de är i Japan, för då pratar de japanska, vilket innebär att jag har lite större möjlighet att förstå vad de säger trots att det inte finns subtitles. De pratar ganska bra japanska och kan hålla enkla konversationen även om man märker att de anstränger sig en del för att hitta ord och säga rätt. Just därför att de pratar lite långsammare och använder enkla uttryck och fraser gör att jag klarar av att hänga med vad som sägs (någorlunda hyfsat i alla fall). Men jag tycker deras japanska är bra och jag är glad om jag lyckas komma upp i deras nivå en dag. En dag...
 
Lee Jonghyun. Kompositör, vokalist, gitarrist.
 
Jonghyun är den som pratar bäst japanska; man hör skillnad på honom och de andra. Han pratar flytande och mest naturligt. När han pausar och tänker efter så får man känslan av att han tänker på VAD han ska säga och inte på HUR (eller vad-heter-det-jag-tänker-säga-på-japanska) han ska säga det. Men så har han ju också bott i Japan ett antal år och gått i skola där (om jag har fattat saken rätt).
 
Emellertid är det nog så att jag gillar det bäst när de sjunger på koreanska, för det är deras språk och det de känner sig bekvämast med, vilket jag tycker märks på deras sånger. När de inte behöver tänka på språk och uttal så blir fokuset helt naturligt på själva musiken och sången istället. Så ja, även om jag inte förstår ett enda ord på koreanska (saranghae räknas inte, det kan man inte undgå att lägga märke till) så röstar jag ändå för den koreanska versionen.
 
 
 
CNBLUE har en officiell YouTube-kanal och där lägger de upp nya klipp som t ex musikvideor med deras nya sånger. Dessutom finns deras musik att köpa i form av Digital Download utöver vanliga CD-skivor, vilket jag tycker är väldigt bra och smidigt. Ibland vill man inte ha alla sångerna i ett album och då har man valet att bara ladda ner och betala för de sånger man vill ha. Jag vet inte om det handlar om strategin i koreanska underhållningsvärlden eller helt enkelt bara vilket bolag artisterna har kontrakt för, men de vet i alla fall att utnyttja internet för att sprida och göra reklam för sina produkter. Jag önskar att Johnny's var lite mer framåt i det avseendet... T_T;
 
Lee Jungshin. Basist och rappare.
 
Men låt oss vara uppriktiga... Hur många fangirls lade märke till bandet i första hand för att killarna har ett stiligt utseende, räck upp en hand! Jag säger inte att de har lyckats på grund av deras utseende, men det är sannerligen inte en nackdel att alla fyra är långa, gängliga och ser bra ut. Visst kan ett band bli populärt enbart pga deras talanger, men förpackningen är i hög grad minst lika viktig. Om man jämför bilder på hur de såg ut när de fortfarande var ett indie-band och nu när de är idoler så ser man stor skillnad. De är snyggare nu, har bättre klädstil och är mer stylade. I deras fall kan dock utseendet trots allt vara ett hinder för dem eftersom de har blivit kritiserade för att ha lyckats "through looks and not talent". I början av deras debut fanns det människor som klagade på att de inte själva spelade sina instrument utan att det var playback-spelande, som tyckte de förlitade sig på sina utseenden eller att det var någon annan som skrev deras musik. De flesta idag som känner till bandet vet att det inte stämmer, men jag tror ändå att killarna kan ha svårt för att tas på allvar och ses som ännu ett idolband som samlar på fangirls.
 
Det märks att CNBLUE fortfarande är nya i karriären, dels på deras scenvana (ibland är de fortfarande osäkra och blyga, även om det tillhör deras charm) och dels på att de är ödmjuka och väldigt hårt arbetande. De är extremt stolta över sin musik och att det är de själva som har skapat den, men tar också till sig kritik och försöker bli bättre och förändra sig. När man får lite inblick i deras scheman inser man att idoler inte kan ha mycket till liv... det är jobb för hela köret. Deras passion för musik och all tid och arbete de lägger ner för att bli bättre och utveckla sig själva är beundransvärt och jag tror att de kommer att ha en lysande framtid, så länge som glöden fortfarande finns där. Jag kommer nog att följa dem ett tag framöver.

På jakt efter sillamackor...
» 2012-08-01 ~ 10:40:12 Smarrigt «

 
Sommar och ledighet... en tid att kunna umgås med sina nära och kära.
 
 
När syrran och svärbrodern (jo, jag vet att det heter svåger!) åkte iväg till Amsterdam passade vi andra på att åka på utflykt till Skanör och Falsterbo.
 
Vårt mål med utflykten!
 
~*~*~*~
 
Några dagar senare var vi ute och gick på festivalen.
 
 
Det bästa med Helsingborgsfestivalen är nog sillamackan på Franssons fisk. Tyvärr brukar de hålla till i Nogersund i vanliga fall... det är lite långt att åka bara för stekt sill. Lika långt att åka som till Ale stenar där de också har ett bra fiskrökeri.
 
Någon dag ska jag kanske sticka bort till Lasses fiskrökeri och kolla in deras sillamacka. =P

Dialekt
» 2012-07-30 ~ 17:09:46 Språk «

Idag är det perfekt väder att sitta inne och rensa och sortera. Just nu håller jag på med att rensa bland jobbfilerna på datorn och hittade inspelningar från min tid i Falkenberg.
 
Sagan om det röda äpplet
Ville först bädda in ljudfilen snyggt i inlägget, men det är så meckigt, får försöka komma på det en annan gång när jag orkar istället...

Man ska nog aldrig lyssna på sig själv, det känns extremt pinsamt och man låter ju hur konstig som helst. Och vad är det för en märklig dialekt jag har? Låter jag alltid så? Det är ju inte skånska, bara en konstig svenska.... @.@

Lillasyster gifter sig
» 2012-07-29 ~ 13:23:28 Tro & livsstil «

Nu är båda systrarna lyckligt gifta. ♥
 
 
... och jag väntar bara på att folk kommer att undra när det är min tur. Det är bara naturligt, eller...? ^^; Vi lever i ett samhälle där tvåsamhet anses vara det ultimata och riktiga och något att sträva efter. Jag håller med, jovisst... men ibland vore det skönt om folk inte antog saker i förväg... O-o
 
Hur som helst, Fung har sin Magnus och Jenny har sin Marcus, så nu har de bestämt att min eventuella framtida partner också ska börja på Ma. Man kan bestämma sånt, vet ni. Eftersom Magnus och Marcus redan är upptagna får det bli en... Mattias? Eller Matt? Eller Matthew? Malcolm? Makoto? Matsumoto? (Ah!). Fast jag tror att jag ska träffa en Maximillian så att jag kan få kalla honom för Maxi. XDDDD~
 
 
Marcus (aka min nya svärbror) och Jenny, grattis igen! Jag önskar er all lycka och välgång i framtiden. Gud välsigne er!
 
~'~*~*~*~
 
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.
(1 Kor 13:4-8)

Folk som alltid ska tycka och tänka
» 2012-07-29 ~ 01:02:00 Allmänt «

Jag är bara så trött på människor som jämt ska ha åsikter och ska tycka så mycket och speciellt tror att de alltid vet bäst om kändisar. Så fort det är en kändis som gör något, säger något, inte gör något eller inte säger något så ska de uttrycka sin åsikt och kommentera och ha sig. Ibland när jag läser kommentarer på folks inlägg blir jag bara upprörd. Folk tror verkligen att de kan skriva vad som helst och hur som helst bara för att det är på internet och de sitter bakom sina användarnamn eller är anonyma.

Någon skriver något på Twitter och genast ska hundra andra skriva vad de tycker och analysera det. Kom igen, vem bryr sig egentligen...? Varför måste de tycka så mycket? Hade de brytt sig lika mycket och skrivit av sig på samma sätt om det inte hade varit nån "allmän person"? Det är lite som på jobb: alla vet precis hur det är i skolan och hur det ska fungera och har den BÄSTA lösningen, fastän de inte jobbar där eller ens är där mer än kanske tjugo minuter i snitt i veckan. Men alla människor ska ändå TYCKA och VETA bäst om stället. De som vet bäst är aldrig där. Men alla vet ju hur det är i skolan, för ALLA har ju gått i skolan, har själva varit där. Just det.. för när jag gick i skolan så var det si och så. Med betoning på gick (det har ju inte hunnit förändras nånting, nä då....). Det känns som att så fort något är allmänt så blir folk experter på det, fast de kanske inte vet ett dugg...

Det är inte så att jag menar att folk inte ska skriva vad de tycker... men måste de göra allting så stort alltid? Minsta lilla ska analyseras. Det som stör mig är väl också de negativa kommentarerna och besserwisser-fasonerna. Och som en beställning på posten går dessa tyckare alltid vidare till 人生攻擊 när de inte har nåt mer vettigt att tillföra; börjar skriva om HELT irrelevanta saker och blir totalt off-topic. @.@
 
Jaja, jag antar att det är mitt eget fel. Jag ska bättra mig från och med nu; sluta läsa vad folk skriver och tycker om de artister som jag gillar. Folk ska som sagt alltid tycka nåt, så fort det händer nåt eller inte händer nåt, om idolerna rör på sig eller sitter ner eller tittar på en bild så har folk hundra olika åsikter och ska argumentera för det. Men jag ska lösa det enkelt, genom att skippa kommenterarna och tyckandet... Jag vet att ordet är fritt på nätet, men jag behöver ju inte läsa allt strunt som skrivs. T_T

Mini uchiwa med Kame
» 2012-07-17 ~ 23:31:22 Kame «

Kände för lite pyssel... ^___________^
 
Får göra fler Kame uchiwas när jag hinner och såklart några Siwon uchiwas med! XDD~.
Hade den här som förebild.
 
~*~*~
 
Håller också på med att öva sång. =)
 
Skulle vilja flytta upp mitt piano till mitt rum på övervåningen, men tills jag har råd att köpa ett elektriskt piano får jag hålla tillgodo med fasters synth. ^^;

王祖藍生命見證
» 2012-06-16 ~ 11:03:45 Tro & livsstil «

Igår kväll när jag var oerhört trött men ändå hade lite svårt att sova, surfade jag runt på YouTube och lyssnade på lovsångsmusik och hittade Wong Cho Lam när han sjunger 你永遠不改變. Märkligt att han dyker upp bland all lovsången tänkte jag, men vilken fin låt, och sen började jag lägga märke till texten (ja, jag gör inte det alltid...) och döm om min förvåning när jag upptäckte att det inte är en romantisk kärlekssång han sjunger... Han sjunger om Gud!

Jag hade ingen aning om att 王祖藍 är kristen. Så i sidpanelen för relaterade videor klickade jag på videoklippet där han berättar om sitt möte med Gud och hur det har påverkat hans liv. Det är faktiskt ett väldigt 感動的 vittnesbörd. Han är en talare med stor humor även när han talar om allvarliga saker.

Hans vittnesbörd sträcker sig över 4 videoklipp. Här är första delen:




王祖藍生命見證


Jordgubbe
» 2012-06-11 ~ 21:43:20 Mode «

Imorgon är det skolavslutning på min skola och min söta lilla syster har gjort mig fin och redo för morgondagen. ♥



Inte så svårt att gissa vilken sång ungarna ska sjunga imorgon, eller...? XD~

Hello Kitty toarulle
» 2012-05-08 ~ 19:52:02 Hello Kitty «

Fumiko är tillbaka från Japan och med sig hade hon några presenter till mig. Gulligt av henne att tänka på mig, hon vet ju att jag älskar Hello Kitty. ^^



Det är mjukt som Lambi-papper, men med Hello Kitty- och sakuratryck och luktar dessutom som brevpapper som jag samlade på när jag var liten.

Men hur ska jag nånsin kunna använda det? Det är alldeles för fint! ♥

RSS 2.0