Strumporna och naglarna. XD~



Jennsan är så duktig! ^^v


第四十一個星期

En film jag snubblade över med Horikita Maki och Matsuyama Kenichi. Den är tydligen baserad på en amerikansk bok skriven av Gabrielle Zevin och det är lite roligt att de har flyttat miljön till Japan och ändrat etnicitet på huvudpersonerna. Men kan amerikanska filmer baseras japanska berättelser så kan man väl göra tvärtom också.

Handlingen är om tonåriga Naomi som ramlar nerför en trappa och tappar bort 4 år av sitt minne. Hon är tillsammans med Ace, en tennisspelare i skolan, men efter minnesförlusten blir hon kär i James (Yuji i den japanska versionen) som inte kan släppa sitt förflutet och är lite instabil. Därtill finns Will (Mirai) som är Naomis bästa vän, men är det verkligen bara vänskap det handlar om...?



Makis filmer brukar vara lite skumma och flummiga, så jag är förvånad över att jag gillade den här. Den är inte så dramatisk, med stora känslor eller så, snarare rätt så lugn och harmonisk med ett ganska trevligt och "fluffigt" slut. Det är en film som det känns bra efteråt av att ha sett den. För mig i alla fall. Kanske inte för dem som har läst boken och tycker att de har förstört den. ^^;

Jag gillade speciellt Naomis förhållande till hennes pappa. Han är strikt och hon är lydig, men följer inte blint hans order utan gör sunda uppror då och då. Och hur arg han än blir på henne så vet hon ändå att hon kan komma till honom när det väl kommer till kritan. De kan ha en öppen dialog och Naomis pappa lyssnar och låter henne förklara sina handlingar.

Den största överraskningen för mig var nog Tegoshi Yuyas roll. Hans roller brukar vara irriterande och han är lite för söt för min smak, så jag är förvånad över att han var den som jag "hejade" mest på mot slutet. Han ser annorlunda ut med de markanta svarta glasögonen. ^^

I början kändes filmen lite konstig, eftersom det var Japan men ändå amerikanskt highschool-stuk över det hela, och att de växlade språk fram och tillbaka tog också ett tag att vänja sig. Men filmen i helhet känns mer japansk än amerikansk, eftersom huvudkaraktärer är det. Karaktärerna är inte så djupa egentligen, om man skulle börja analysera dem, mer i mangakaraktärnivå, i alla fall Yuji och Mirai är typiska shoujomanga-killar. Det är kanske därför som Anton Yelchins roll kändes så malplacerad och totalt fel för Maki. Plus att de två hade noll kemi.

Jag är imponerad av Makis engelska uttal. Den är väldigt bra. Undrar om det är som hon har övat inför filminspelningen eller om hennes accent är så när hon pratar i vanliga fall också? Tegoshi kan man höra att han bryter, men hans engelska har också blivit mycket bättre.

Kommer den här filmen att finnas att köpa i Sverige så småningom, tro? Eller kanske ska se om jag hittar den i Japan nu när jag åker dit snart. ^^


第四十個星期

Är det så...?




第三十九個星期