Affärsstrategi City Gross
» 2017-06-04 ~ 14:41:00 Allmänt «

Jag brukar alltid handla på City Gross, för det ligger så nära och bra och jag försöker främst handla där, för jag tänker att jag ska stödja dem, eftersom det är min närbutik. För det mesta brukar det vara väldigt bra där, och sen jag skaffade mig en självscanner har det varit en fröjd att handla, för man slipper stå i kö, kan bara strosa runt i butiken och plocka det man känner för.

City Gross har varit en tjusning att handla hos, även om bytet från Ekohallen gjorde att sortimentet på heminredning och kontorsmaterial och dylikt minskade drastiskt. Istället blev det en matbutik och det var i och för sig en fördel, att slippa handla dyrare på Konsum eller behöva köra iväg med bilen till en annan storköpsbutik. Dessutom jobbar en kompis på City Gross också, så det brukar vara en ganska positiv händelse att gå dit.

Idag hade jag dock en irriterande upplevelse i butiken. Jag ska snart på resa och försöker hitta bh som sitter skönt. För några dagar sen var jag på Coop Forum och köpte en bh, men när jag kom hem passade den inte (man kan inte prova där i butiken), så jag åkte tillbaka till Coop och lämnade tillbaka den och fick pengarna tillbaka. Inga problem alls.

Återigen till City Gross, där köpte jag tre stycken bh, två olika modeller. Den ena modellen var på rea, så jag tyckte väl inte det var så farligt, men jag köpte två olika storlekar, för jag var osäker på vilken som skulle passa. Det visade sig att den större storleken var för stor och egentligen hade det inte gjort så mycket om inte axelbandet hade glidit ner hela tiden, så jag tänkte att jag kan väl gå tillbaka och lämna tillbaka den. Visserligen kostade den bara 40 kr, men det är ju ändå pengar. Och då kan jag köpa en till av den andra modellen. För den dyrare modellen satt nämligen helt perfekt och jag tänkte att då kan jag ju köpa en till, fast i en annan färg.

Sagt och gjort. I förbutiken fick jag dock veta att det inte är Öppet köp på underkläder. Jag fick inte ens byta storlek på plagget, för det är ju inte Öppet köp. Och titta, det står faktiskt på kvittot. Okej, så jag fick väl bara snopet ta tillbaka min vara. Vissa butiker har inte öppet köp på underkläder, det visste jag ju, även i klädesbutiker. När jag tar tillbaka min vara undrar tjejen som står i förbutiken om jag ska in i butiken. Det ska jag ju, för jag hade tänkt handla lite när jag ändå var där, men jag kan ju inte ta in min vara i butiken. (Nähä? Jag har ju kvitto på att jag har köpt den och jag vill ju egentligen lämna tillbaka den, så ingen risk att jag snor fler exemplar av den modellen...).

All min köplust försvann i ett svep. Jag hade tänkt köpa fler underkläder, en massa mat och annat, men hela tiden när jag gick därinne malde tanken att, näe, minsann, jag tänker inte ge dem mer pengar än nödvändigt. De tjänade 40 kr på det här köpet, men i framtiden kommer de att förlora pengar på att jag inte alls kommer att handla i samma utsträckning hos dem som förr. Glöm att jag köper nåt utan att bry mig om priset, för att jag vill stödja dem, jag köper numera bara det jag måste och om det är billigt.

Det kan tyckas vara småsint, men jag är nog en sådan kund som inte säger så mycket, men spenderar pengar där jag känner mig bekväm. Ni fick rätt denna gången, men ni fick en kund som känner sig lurad och irriterad och för 40 kr försvann också min lojalitet. Hädanefter blir det storköp på Maxi eller Coop för min del.

Förmodligen skulle jag besparat mig själv irritationen om jag hade läst på kvittot innan jag gick till förbutiken för att lämna tillbaka min vara, då hade jag sett att det inte var öppet köp. Å andra sidan hade det inte hjälpt min känsla av att ha blivit lurad. De butiker där öppet köp inte gäller på underkläder brukar ha en tydlig skylt någonstans som säger att det inte är öppet köp. Att få det på kvittot är i senaste laget, då har man ju redan köpt och betalat det. (Eller går det att få pengar tillbaka om jag betalar, läser på kvittot och går direkt till förbutiken för att ångra sig?). Kanhända att kassörskorna brukar säga till, men i mitt fall handlade jag via självscanning, så jag hade ingen kontakt med någon personal.
 
Så vänner, handla underkläder på Coop eller Maxi (där har de provrum, mycket bättre! ^-^b) men inte på City Gross, så slipper ni känna er lika dum som jag gjorde. >_<

Visst bloggar jag...
» 2014-07-15 ~ 10:22:00 Allmänt «

... men bara inte så ofta.

När Fungsan och 大大 var hemma nu över sommaren skrev vi en lista på vad vi skulle hitta på. Det blev nio punkter, varav vi gjorde två. Inte illa, va? XD

Cykla till Höganäs var det bästa: det var verkligen en mysig dagsutflykt och vi tog det lugnt och njöt av utsikten.

Cykelutflykt
 
Magnus tog till och med ett litet dopp på vägen. Vi andra satt på stranden och försökte att inte blåsa bort. O.o
 
Dopp
 
En stor del av semesterdagarna gick åt att titta på mainlandserien King of Lan Ling som vi hade fått rekommenderat av Ping. Den är på 46 avsnitt och vi hade bestämt att se färdigt den innan Fung åkte hem, så det var som ett heltidsjobb. XD
 
 
Det var roligt att sitta och störa sig på karaktärerna tillsammans. Vad jag än tyckte om huvudrollspersonerna så anser jag ändå att serien är sevärd, trots att den är så lååååååååååååång. O-O

Minnen från den första skoltiden och fröken
» 2013-05-21 ~ 23:08:00 Allmänt «

Härodagen hittade jag en uppsats som jag skrev när jag pluggade på Lärarhögskolan i Malmö. Så nostalgiskt. ^^

~*~*~*~ 

Jag minns inte om det var en solig dag eller om det var mulet och regn på den allra första dagen som jag skulle gå i skolan. Särskilt nervös var jag inte, antagligen för att jag inte riktigt förstod vad det hela handlade om. På dagiset där jag gått innan hade man talat om för mig, att nu var jag en stor flicka. Jag var sju år och det var dags för mig att börja i den riktiga skolan, jag liksom alla andra barn i min ålder.

Ättekullaskolan då bestod av en enda byggnad, lite större än en vanlig villa och med två våningar. På övre våningen fanns bl.a. lärarrummet och en ”allmän” samlingslokal. Skolbyggnaden var mycket fräsch eftersom det var ett nybyggt hus, som hade blivit färdigt ett eller två år innan jag började. Mittemot själva skolbyggnaden låg ett annat villaliknande hus: det var fritis. Där skulle jag vara efter skolan tills mina föräldrar kom och hämtade mig. Skolgården var stor. Det fanns en asfaltplan med hagar, och mitt på skolgården stod ett stort träd. Jag tyckte att det såg ut som ett fantastiskt klätterträd. Den lägsta grenen kunde jag med lätthet nå upp till och de övriga grenarna bildade avsatser så att man kunde nå toppen. Men jag minns att det var absolut förbjudet att klättra i detta träd, för vi kunde skada det. Trädets grenar kunde nämligen brytas, eller så välte hela stammen om vi inte var försiktiga. Vi barn lydde förstås, även om vi inte var helt övertygade om att trädet kunde gå sönder så lätt. Förbudet att klättra i trädet hade vaktmästarinnan Britta lagt. Hon var en vithårig gammal dam som var mycket energisk och pigg, och hon kunde injaga fruktan i oss utan att för den skull behöva vara elak.

På skolbyggnadens ena kortsida sluttade marken ner till en stor gräsplan där det växte träd och där fanns det också en jättelik ek. I den här eken däremot försökte inga barn klättra upp på; det var nämligen alldeles för högt upp till lägsta grenen. Men de grova rötterna som stack upp ur marken hade jag mycket roligt med. Om man följde den här gräsplanen ännu längre ner kom man fram till en stor fotbollsplan och vid sidan om den låg ”lilla skogen”. Men för att komma till lilla skogen och fotbollsplanen behövde man öppna den låsta porten (som bara fröknarna hade nyckel till) i det höga stängslet, ja skolgården var inhägnad så att vi barn inte skulle springa bort från området. Lilla skogen var en liten skog (till skillnad från ”stora skogen” som också fanns i närheten av min skola, närmare bestämt åt det håll där mitt hem var) där vi barn kom att vistas mycket i, inte minst när vi skulle lära oss om träden och om naturen i allmänhet. Den här skogen är mig speciell kär, eftersom jag har så många fina minnen förknippade med den. 


Det var många barn den här första dagen då jag skulle börja skolan. Skolan låg (och ligger fortfarande) mycket nära mitt hem, cirka fem minuters gångtid, och därför tror jag inte att mina föräldrar följde med mig till skolan den här dagen. Jag skriver tror, för jag vet inte riktigt, men jag kan i alla fall inte erinra mig att de var med mig. Och om de nu var med mig så måste de nog ha lämnat mig ganska snart, för de var inte med mig vid det tillfälle jag mötte min klass och min fröken.

Jag kände några av barnen; det var de som hade gått på samma dagis och förskola som jag, bl.a. en flicka som hette Katarina. Jag och hon hade ofta lekt ihop på dagis, och vi var nog ganska bra kompisar, för den här dagen gick vi och höll varandra i hand. När det var dags att gå in i klassrummet fick vi först ställa oss i led utanför klassrummet innan fröken släppte in oss. Lilian hette fröken och hon var ung och mycket vacker, tyckte jag. Och gott luktade hon också. Jag kommer inte ihåg vad hon hade för kläder, men det måste ha varit någonting fint, för jag blev mäkta imponerad. Det fanns inga bänkar i klassrummet, utan vi satt runt runda bord. Konstigt nog minns jag att klassrummet var lite mörkt. Så ropade fröken upp våra namn. Tills listan tog slut och hon hade inte ropat upp mig! Fröken kom fram och undrade vad jag hette. Jag talade om det för henne. Då log hon lite och sade: ”Lilla vän, du har kommit till fel klass. Du ska gå i Kerstins klass.” Så hon tog mig i handen och ledde mig ut i kapprummet igen, där min ”riktiga” fröken stod, tillsammans med de andra barnen, och förvirrat letade efter mig. Hon visste nämligen att det fattades ett barn.

Naturligtvis beklagade jag att jag inte fick gå i samma klass som min väninna Katarina. Men besvikelsen handlade också om att jag insåg att min fröken inte skulle vara den här unga och vackra damen som hette Lilian, utan en äldre tant. Till mitt försvar måste jag dock säga att jag inte var besviken särskilt länge, för min ”riktiga” fröken såg mycket snäll och trevlig och kramgo ut. Och snäll var hon onekligen. Inte en enda gång under hela min skoltid hos henne skällde hon på mig (inte som jag kan minnas i alla fall). Man kan säga att hon tog mig under sina vingars beskydd, för jag var ett mycket förvirrat barn på den tiden.

Så jag följde med henne in i mitt ”riktiga” klassrum. Där var det lite annorlunda, för vi hade nämligen bänkar. Nej, förresten, nu kan det vara så att jag blandar ihop det, för en kort tid satt vi, i vår klass, också vid runda bord och hade lådor där vi kunde ha våra böcker och saker. Vi fick våra bänkar lite senare. Ja, så var det nog.

Framme vid svarta tavlan (en riktig svart tavla - eller var den grön? - där man skrev med kritor) hängde bokstavsbilder på hela alfabetet. A som i apa, B som i ...? och C som i cykel eller citron, osv.

Min fröken hette Kerstin Brandt och var en rund, äldre dam. Hon kanske inte var så gammal egentligen, men för mig tycktes det så. En hemtrevlig tant som ingav mig lugn. Jag tror att hon var min främsta stöttepelare i skolan, för jag hade inte så många kamrater den här första tiden. Jag kände inte flickorna i min egen klass; de som jag hade lekt med och skulle komma att leka mest med i ettan och tvåan gick i fröken Lilians klass.

Fröken delade ut penna, suddgummi och linjaler till oss. Vi fick också kritor och en liten skrivbok som kallades för Kontaktboken. Där skulle meddelande till och från föräldrar skrivas. Sedan fick vi nog vår läsebok, som hette Nu läser vi. I den skulle vi få läsa om syskonen Tor och Lena. Nu i vuxen ålder har jag fått lära mig att kritisera den (för dess irrelevanta, ointressanta och overkliga texter som t.ex. ”Far tar fil”), men under min skoltid läste jag med liv och lust i min läsebok, för att få veta vad som hände med personerna i boken. 

Sedan gjorde vi nog inte så mycket mer den här första dagen vad jag kommer ihåg, möjligtvis gick vi  en runda utomhus för att titta på skolgården, och fröken talade nog om för oss vilka regler som skulle gälla på skolan. 

 ~*~

Som jag skrev tidigare var jag ett ganska förvirrat skolbarn, ett resultat av att vara barn till invandrare som inte behärskade det svenska språket så bra. Jag hade lärt mig svenska på dagis och i förskolan och var den som talade svenska bäst i familjen. Därför var det också ganska naturligt att den information som vi fick i skolan fick jag ofta själv klara av. Detta medförde att jag blev lite förvirrad. Vissa dagar kunde jag komma till skolan och märka att de andra barnen hade tagit med sig eller uträttat vissa saker som jag inte haft en aning om att vi skulle ha gjort. Jag kände mig då ganska dum vid sådana här tillfällen. Men fröken brukade inte skälla på mig för det, hon förstod ju att jag inte hade det så lätt.

Ibland tyckte jag att vi gjorde underliga saker i skolan och jag förstod inte varför vi gjorde det. Mina föräldrar visste inte heller, eftersom det inte var någon som hade förklarat för dem. Men jag gjorde naturligtvis som fröken sade utan att motsätta mig eller ens ifrågasätta det. Jag minns speciellt en gång: Vi hade fått våra bänkar, och naturligt var ju att vi skulle ta med oss bänkpapper för att lägga i bänken. Så jag gick hem och sade till mamma:

- Jag behöver papper för att ta med till skolan, till våra bänkar.

Jag fick då av mamma en rulle presentpapper där det fanns hästar på. Dagen därpå gick jag alltså till skolan med min rulle papper i ryggsäcken. Rullen var dock för lång, så en bit av den stack ut ur ryggsäcken. Det blåste kraftigt den här dagen och när jag kom in i klassrummet upptäckte jag att min pappersrulle var borta! Döm om min frustration av ilska och besvikelse: nu när jag för en gång skull hade uppfattat informationen och lyckats utföra instruktionen så hände detta! Jag kunde bara besviket tala om för fröken att jag inte hade med mig något papper till bänken. Ingen skada skedd, jag fick låna lite av min bänkkamrat, en pojke som hette Anders och som jag kom att tycka mycket om. Det var ett mycket fint papper han hade, ljusblått och rosa med Rosa Pantern på. Anders hade dessutom klätt sina böcker med samma papper, så allting i hans bänk matchade. Min bänk däremot såg enbart tråkig ut. Mina böcker var klädda i vanligt, genomskinligt plast så att bokens originalutseende bibehölls. (Än idag föredrar jag att använda genomskinligt plast att slå in mina böcker med). Men i gengäld hade jag snyggt och prydligt i min bänk.

När jag kom hem undrade mamma om jag hade något papper över. Jag vågade inte tala om att jag hade varit så slarvig och tappat bort det, så jag sade att vi hade behövt använda allt papper i skolan. Mamma tyckte nog det var lite konstigt, men hon sa inget.

 ~*~

Jag kan inte säga att jag egentligen tog skolan på allvar de första åren. Jag var där mest för att jag skulle vara där, men också för att jag tyckte om min fröken och det vi gjorde i skolan. Det hade aldrig kommit för mig att jag kunde skolka eller strunta i att gå till skolan, den tanken kom inte ens över mig. Att gå i skolan var viktigt, det var vad alla barn skulle göra och om man inte gick i skolan, hur skulle man lära sig att läsa och skriva och kunna klara sig när man blev stor?

Jag kommer inte ihåg när och hur jag lärde mig att läsa, men det var något som jag tyckte mycket om. Vi fick också många tillfällen att skriva egna berättelser och jag tyckte det var så kul att jag inte bara skrev på skoltid utan även när jag var hemma. Vi fick lära oss mycket den här första tiden, bl.a. jobbade vi mycket med bokstäver. Vi ritade, vi skrev och vi hade alfabetslådor där vi kunde bilda ord av de bokstäver som vi lärt oss. Till bokstavsinlärningen eller till den första läsinlärningen hade vi en arbetsbok. Namnet på boken vet jag inte, men huvudpersoner i boken, figuren som skulle lotsa oss in och igenom uppgifterna var en kanin. Det hörde en sång till den här arbetsboken och som handlade om kaninen. Jag kan fortfarande sjunga den här sången som börjar med: ”Hej du, hej du! Här är jag! Jag är en kanin. Jag vill, jag vill följa dig in i boken din........”

~*~                            

Minnena är många, alldeles för många för att rymmas på några få sidor. Första skoldagen och incidenten med bänkpapperet är två minnen som har gjort ett outplånligt intryck på mig, och som troligtvis kommer att följa mig under många år till.

Jag är övertygad om att de här tre första åren på den här skolan formade mig, och påverkade hur jag presterade skolmässigt under både mellanstadiet, högstadiet och senare även gymnasiet. Mitt största stöd i skolan var min fröken. Ingen annan lärare som jag haft efter henne har betytt så mycket för mig. Nu när jag ser tillbaka så kan jag ifrågasätta sättet hon undervisade på, jag kan argumentera och säga att hennes undervisningssätt var alldeles för traditionellt och ostimulerande för barn. Men det enda som var viktigt för mig då och som jag minns bäst är hennes tålamod, förståelse och vänlighet. Tack vare henne kan jag minnas min första skoltid med positiva känslor.....


Små ting, stora ting.
» 2012-09-24 ~ 21:48:00 Allmänt «

Är det äpplet som är litet eller persikan som är stor? Ja, det förtäljer inte historien, så ni får själva gissa. ^_^
 
 

Folk som alltid ska tycka och tänka
» 2012-07-29 ~ 01:02:00 Allmänt «

Jag är bara så trött på människor som jämt ska ha åsikter och ska tycka så mycket och speciellt tror att de alltid vet bäst om kändisar. Så fort det är en kändis som gör något, säger något, inte gör något eller inte säger något så ska de uttrycka sin åsikt och kommentera och ha sig. Ibland när jag läser kommentarer på folks inlägg blir jag bara upprörd. Folk tror verkligen att de kan skriva vad som helst och hur som helst bara för att det är på internet och de sitter bakom sina användarnamn eller är anonyma.

Någon skriver något på Twitter och genast ska hundra andra skriva vad de tycker och analysera det. Kom igen, vem bryr sig egentligen...? Varför måste de tycka så mycket? Hade de brytt sig lika mycket och skrivit av sig på samma sätt om det inte hade varit nån "allmän person"? Det är lite som på jobb: alla vet precis hur det är i skolan och hur det ska fungera och har den BÄSTA lösningen, fastän de inte jobbar där eller ens är där mer än kanske tjugo minuter i snitt i veckan. Men alla människor ska ändå TYCKA och VETA bäst om stället. De som vet bäst är aldrig där. Men alla vet ju hur det är i skolan, för ALLA har ju gått i skolan, har själva varit där. Just det.. för när jag gick i skolan så var det si och så. Med betoning på gick (det har ju inte hunnit förändras nånting, nä då....). Det känns som att så fort något är allmänt så blir folk experter på det, fast de kanske inte vet ett dugg...

Det är inte så att jag menar att folk inte ska skriva vad de tycker... men måste de göra allting så stort alltid? Minsta lilla ska analyseras. Det som stör mig är väl också de negativa kommentarerna och besserwisser-fasonerna. Och som en beställning på posten går dessa tyckare alltid vidare till 人生攻擊 när de inte har nåt mer vettigt att tillföra; börjar skriva om HELT irrelevanta saker och blir totalt off-topic. @.@
 
Jaja, jag antar att det är mitt eget fel. Jag ska bättra mig från och med nu; sluta läsa vad folk skriver och tycker om de artister som jag gillar. Folk ska som sagt alltid tycka nåt, så fort det händer nåt eller inte händer nåt, om idolerna rör på sig eller sitter ner eller tittar på en bild så har folk hundra olika åsikter och ska argumentera för det. Men jag ska lösa det enkelt, genom att skippa kommenterarna och tyckandet... Jag vet att ordet är fritt på nätet, men jag behöver ju inte läsa allt strunt som skrivs. T_T

Pyromaner använder tändvätska eller bensin
» 2012-04-29 ~ 21:16:35 Allmänt «

Det är inte så lätt som man tror att sätta igång en skogsbrand, i alla fall inte om grenarna är färska och det är regn i luften och det enda man får använda är tändstickor...



Under vår tjejhelg var vi ute och promenerade och hälsade på Anita och Pejje som höll på att rensa i trädgården och hade gjort upp ett stort bål med grenar och kvistar de ville bränna upp, men elden tog inte så bra, så till slut bestämde vi tjejer oss för att hjälpa till.

Ett är säkert, jag och Anita ska nog inte satsa på nån karriär som pyroman. Om jag uttrycker det så, det är tur att det inte hänger på mig att hålla elden vid liv (jag får det att slockna istället när jag försöker hjälpa den på traven och sprida den...). Om du har hört uttrycket 越幫越忙 så passade det ganska bra in på mig här... >.<



Som tur var hade vi en scout med oss, Sanja Nykjär, som inte bara är duktig på att laga mat men också på att sätta fyr på saker. Hon lyckades att få elden att blossa upp och börja hugga tag i grenar och annat brännbart.

Det är märkligt, men de flesta människor tycker nog det är väldigt fascinerande att se saker brinna upp, det är en speciell känsla när elden äntligen får fatt i något och slukar det och liksom växer och blir större. Man vill liksom bara mata det med mer "mat" så den inte dör ut... Mäktigt också att höra gnistorna och sprakandet. Vi blev också lite sugna på att grilla korv och marsmallows. XD


Vårt egna lilla (för tidiga) majbål. Brasan är i full gång och i bakgrunden ser man hur nöjd Sanja är när hon beundrar sitt mästerverk. Observera att Fung inte är i elden utan bakom den.


Vitsippor vid vägkanten.

Efter ett gott dagsverk promenerade vi tillbaka för att förbereda fondue till kvällen. Mitt under middagen var vi dock tvungna att gå ut på balkongen och beundra den fina solnedgången.

Solnedsgångbilder med olika kameror:


Min.


Sanjas.


Present till de nya husägarna Fung och Magnus: ett fint äppelträd som fick sitta med oss i bilen upp. Hoppas den kommer att överleva uppe i Norrland... ^^;

Foto: Ping, jag, Linn, Phan, Fung, äppelträdet och Sanja.

~*~*~

Tack tjejer för en underbar helg! ♥

____________________________________________
Fotnot: Rubriken på inlägget är ett citat av Phan. ^^

Körsbärsblom
» 2012-04-18 ~ 19:25:28 Allmänt «

Vid den här tiden skulle jag vilja vara i Japan och njuta av körsbärsblomningen, men vi har rätt fina rosa sakura i Sverige med. Var ute häromdagen med syrran och promenerade och eftersom hon tog en massa bilder så skulle jag inte vara sämre.


Sakura ser likadan ut år från år, men jag kan helt enkelt inte låta bli att ta bilder.


Rosa blommor mot blå himmel. Vackert! ♥

Busungarna luktar gott...
» 2012-03-22 ~ 19:08:40 Allmänt «

Det har hänt mig flera gånger på mitt jobb i skolan, när jag är mitt uppe i en dust med en trilskande unge och jag själv är hur ilsk som helst och jag tänker att minnsann att jag ska tala om för föräldrarna hur deras barn beter sig, så slår mig tanken att ungen i alla fall inte luktar illa. Nej, det lilla monstret luktar ren tvätt aka sköljmedel.

Säga vad man vill om föräldrarna till de här värstingarna, men de har i alla fall vett att sätta på ungen rena kläder. O.o

N'Sync
» 2012-03-21 ~ 20:50:19 Allmänt «

So nostalgiskt... på den tiden tyckte jag Justin var så söt. ^^;



Den här sången håller än, tycker jag. Jag skrev om den till en lovsång då när jag gillade den som mest (ändrade lite på texten en aning), eftersom melodin och musikstilen liknar den typen av lovsång jag gillar...


This You Promise me

When the visions around me, bring tears to my eyes, and all that surround me are secrets and lies, You’ll be my strength, You’ll give me hope, keeping my faith when it’s gone. The one I should call was standing here all along.

And You will take me in Your hands and hold me right where I belong, ‘til the day my life is through. This You promise me, this You promise me. You’ve loved me forever, my birth day before, and You promise I never, will be hurt anymore. You gave me your word, You gave me your life. This is a battle we’ve won and now in this moment, forever has now begun.

Just follow Your words every day, I know that You won’t be changed ever, ‘til the day we’re gonna meet: This You promise me, this You promise me. Over and over I’ll fall, but You hear when I call. Without you in my life, Jesus, I just wouldn’t be living at all.

And You will take me in Your hands and hold me right where I belong, ‘til the day my life is
through. This You promise me, oh Lord. Just follow Your words every day, I know that You won’t be changed ever, ‘til the day we’re gonna meet: This You promise me. Every word You say is true, this You promise me, You promise me.

Half bucket of water
» 2012-02-29 ~ 22:13:14 Allmänt «

Det finns ett kinesiskt uttryck som jag tycker är ganska talande när det handlar om att beskriva hur jag känner mig ibland: en halv spann med vatten (半桶水). Det innebär att man bara kan saker till hälften och har lång väg att gå innan man till fullo behärskar något. Med andra ord, att vara en amatör till skillnad från att vara professionell.

Kanske är därför jag känner mig så vilsen ibland, när jag inte riktigt vet vad jag vill här i livet, vad jag vill syssla med resten av livet. Det finns så mycket som är roligt (och tråkigt och eländigt med för delen), och jag är inne och nosar på allt möjligt inom så många skilda områden, så jag har svårt att fokusera.

Språk? Jag kan några stycken men behärskar jag dem bra? Knappast. Inte ens mitt modersmål kan jag prata ordentligt utan att behöva tänka efter för att hitta orden och behöva ta in ord från ett annat språk. Jag kan t ex inget språk tillräckligt för att kunna arbeta som översättare eller tolk, för att inte tala om författare.

Så är det med alla andra intressen jag har: sy, rita, datorer, design, piano, sång, undervisning etc. Det finns som sagt mycket som är roligt och jag antar att det är väl därför jag sysslar med det, men det hade ju varit kul också att nån gång få känna (och inte bara känna, utan veta) att man är RIKTIGT, RIKTIGT duktig på nåt... som ett proffs.

Jag tror att om man är riktigt duktig på nåt så tycker man att det är roligt också, och då vill man jobba med det och kan jobba med det tills man dör... Kanske är jag idealiskt på det viset, men jag skulle vilja hitta det jobbet. Jag tror att det är möjligt, att vara passionerad i sitt arbete, och inte bara vara realistisk och arbeta för att man måste, för att få mat på bordet.

Det positiva (om man nu måste vara positiv) med den där "halva hinken med vatten" är ju att det fortfarande finns plats att fylla med mer vatten; dvs det finns alltid mer att lära sig inom alla områden, du har alltid möjlighet att utvecklas även om det känns som jag alltid kommer att förbli på den nivå jag är på just nu.

Jag önskar bara att jag kunde vara ett simpelt "a bucket of water". O.o
一桶

Hade glömt att jag filmade på resan...
» 2012-02-28 ~ 21:09:39 Allmänt «

... så det var roligt att upptäcka filmklippen i kameran (ja, jag filmade med mobilens kamera, därav kvalitén).

Här ett klipp från Mui Wo (en Hongkong-ö) där vi agerade turister och hyrde cyklar. Magnus är tagen på bar gärning när han leker med "eldsläckningskvastarna". Och resten är bara nonsens... XD~


Youtube ogillar nog videoformatet så de osynkar ljud och bild som straff. >_<

... och anledningen till att jag hade en rosa cykel var förstås för att de inte hade några GRÖNA!! ^^;

Hösten...
» 2011-10-13 ~ 21:08:26 Allmänt «

... kan vara så vacker.



Bilden är tagen med den nya telefonen. Inte samma kvalité som min kamera kanske, men totally acceptabelt och det är så smidigt att föra över bilderna till datorn (i alla fall när det handlar om ett fåtal bilder som jag vill ha över  direkt). Bekvämt bl a till jobbet.

Couples Dynamics
» 2010-10-03 ~ 10:25:20 Allmänt «

Är det så...?




第三十九個星期

Regn
» 2010-05-15 ~ 12:27:31 Allmänt «

Hela helgen (mitt lilla minilov) har det regnat. Grått och trist. Nåja, det var uppehåll igår, men sen jag vaknade imorse har det regnat ihållande... Perfekt väder för att sitta inne och titta på TV. Eller sitta framför datorn...

...not.

Jag tycker faktiskt att det är perfekt väder för att ta på sig gummistövlarna och ett stort paraply och gå ut och promenera i regnet. Vad är härligare än att höra regnet smattra mot ditt paraply när du plaskar runt i dina vattentäta stövlar? XD

Det blåste inte, regnet trummade mot paraplyet och jag hade min mp3 på högtalar-mood. Blött men skoj. En lördagsmorgon när det regnar, då är det inte många som är ute, förutom hundägarna som måste rasta sina hundar. Jag träffade dock en gammal arbetskollega som var ute och cyklade i regnet. Strongt. ^^



Det är helt underbart att gå i regnet, så länge man slipper bli (för) blöt. Synd bara att jag inte har nån att gå med, för de flesta av mina vänner föredrar att vara inomhus när det regnar. ^^;

Det som är mindre bra när det regnar är att... taket läcker, ovanför trappan upp till mig. O.o


第十九週

Johnny Depp look-alike
» 2010-04-17 ~ 23:19:00 Allmänt «

Ser Robin Tunney inte ut som en kvinnlig version av Johnny Depp? ^^





Tittar just nu på The Mentalist med Simon Baker. Den är bra. Syrran säger att jag har en fetisch för mord och kriminalitet, men jag gillar att se serier där fallen löses och gärningsmännen blir gripna och hjältarna går med segern ur spelet... =)

När jag ändå håller på... är jag den enda som tycker att Yamapi är den asiatiska versionen av Depp? XDD~



第十五週

Ljuset
» 2010-04-02 ~ 12:49:15 Allmänt «

Långfredag... en dag för stillhet och eftertanke. Jesus dog för mig för att jag ska kunna komma nära Gud. Hur kan jag på bästa sätt återgälda det han har gjort för mig?

Du som ännu inte tror... Ta en titt!








第十三週


Edward och Bella får ett nytt hem
» 2010-02-05 ~ 20:48:27 Allmänt «

Minns ni inlägget om Edward och Bella som krukor?
Här är fortsättningen. Kruk!Edward och kruk!Bella har fått ett nytt hem och nya ägare.



Klicka på bilden för att se vart krukorna har hamnat!


Äntligen min tur att bli sjuk
» 2010-02-05 ~ 20:34:46 Allmänt «

Kollegor och vänner som blir sjuka och får feber och kan stanna hemma hela veckan... hur ofta har jag inte avundats dem. Ja, nu blev det min tur.

Det började med huvudvärk och halsont på jobbet. När jag kom hem hade jag frossa och mycket riktigt feber. Nätterna var värst, det kändes som huvudet ville sprängas och eftersom jag behövde mycket vätska vaknade jag varannan timme av att jag behövde springa på toaletten. Ingen nattro att tala om. Naturligtvis kom halsflussen som på beställning också. Lika bra att få allt på en gång. Men när jag fick medicin för det försvann smärtan i halsen ganska kvickt och febern återvände inte. Jag blev frisk lite väl fort, kändes det som... T_T



Även om jag hade längtat efter att sova bort dagarna i sängen så blev det lite tråkigt i längden. Det finns inte så mycket sysselsättning förutom att sova, och kanske lyssna på musik, men ju mer man sover, desto groggy-gare blir man. Kan inte sova 24 timmar, tyvärr. Så jag flyttade ut till vardagsrummet där jag åtminstone kunde se på TV, och äta. ^^



Familjens sjukmat. Mamma lagar det åtminstone en gång när någon blir sjuk. Det ser inte mycket ut, men är faktiskt riktigt gott, allra helst när man ätit jock (gröt av jasminris) några dagar och känner för nåt lite matigare. XD~



Pappa var övertygad att jag förgiftade luften på ovanvåningen med mina virus och bakterier, så han krävde att jag skulle vädra med jämna mellanrum. Problemet var att det var så kallt, fönstrena hade fastnat på grund av kylan (eller isen). Ja, ni ser själva istapparna som hänger på fönsterluckan. Efter en kraftansträngning lyckades jag få upp fönstret.



Fick mina naglar målade av syrran veckan innan jag blev sjuk. =)

Deklarationstider
» 2010-01-24 ~ 00:28:48 Allmänt «



TV- och radiotjänsten är ett sådant "abonnemang" man gärna hade sagt upp sig från. O.o

Allt har sin tid...
» 2010-01-11 ~ 16:56:24 Allmänt «

... det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar
...

En tid att julpynta. Och en tid att pynta ner.
Nu har vi kommit till den tiden. >.<

Idag när jag gick hem och förbi alla grannhusen noterade jag att alla deras adventsljusstakar var utbytta mot de vanliga fönsterlamporna och jag kände en sådan ångest. Nu är julen och festen verkligen över. Nu är det dags att ta itu med vardagen och slitet igen. Men, men... jag får trösta mig med att vi går mot ljusare tider. Och jag har andra (ojuliga) ljusslingor som jag fortfarande kan ha tända.

IMORGON. Imorgon ska jag ta ner mina adventsljusstakar i fönsterna. Imorgon. ^^



(Citatet är hämtat ur Predikaren 3:1ff)

Tidigare inlägg
RSS 2.0