Utseende som man föredrar
» 2017-04-27 ~ 10:04:37 Mode «
Oj, hittade ett inlägg från 2012 som var kvar i utkast. Undrar varför jag inte publicerade det? Säkert bara för att jag lekte runt och hade kul - och att det bara är jag som ser likheterna jag snackar om xD.
Lite roligt att läsa igen i alla fall. Från att försöka visa på min "teori" verkar inlägget sluta med att hitta likheter mellan olika idoler... XD
~* ~* ~
2012-07-29
Jag har en teori... som inte är en teori egentligen och än så länge är den bara baserad på mig, hehe... Min teori är att de personer som man tycker ser bra ut har vissa likheter i ansiktsdragen; det är en viss typ av utseende som man föredrar. Det kan vara vissa drag (näsa, ögon, mun), eller en viss stil, hårfrisyr, ansiktsform eller nåt annat som gör att de liknar eller påminner om varandra, som är den gemensamma nämnaren. För min del har jag olika kategorier av utseenden som jag gillar.
"Jackie Lui"-kategorin
Kännetecknas av en smal och hög näsa, smalt och "spetsigt" ansikte, gärna långt hår. Antingen så är det ett väldigt vanligt utseende eller så är det bara jag som har hittat ovanligt många, hehe... ^^;; Är det näsan? Munnen? Eller ögonen? Men visst påminner de om varandra?
Kimura Takuya.
Yamashita Tomohisa.
Jung Yonghwa. En del människor är verkligen bildsköna.
Lee Jungshin. Chibi-varianten.
Kim Jae Wook. Lite smal i ansiktet, men dragen finns där.
Hugh Grant. Lite fler rynkor nu, men jag tycker han åldras med värdighet.
"Louis Koo"-kategorin
Här tror jag nog likheten handlar mer om ansiktsform, hårstil eller kroppsbyggnad än om ansiktsdrag. Uttrycket 青靚白淨斯斯文文 är en bra beskrivning (gäller även om de är mörka i hyn). Det innebär att de har ganska rena drag och är allmänt snygga; de flesta människor kastar en blick på dem och kan hålla med att de ser hyfsat bra ut. Dessutom är de långa och välbyggda - 180 cm är en bra längd i Asien.
Raymond Lam.
Lu Yi. Han ser ut att kunna vara lillebror till Jacky Cheung ibland.
Mr Perfect Choi Siwon.
Lee Min Ho. En yngre, mer välbyggd och manligare version av Ikuta Toma.
EDIT:
Robin, min pojkvän, kan jag nog också placera i "Louis Koo"-kategorin, fast i mina ögon är han förstås snyggast av dem alla. XDDD
"Andy Lau"-kategorin
Höga kindben och markerande näsa vilket ger ansiktet karaktär. Och rynkorna förstås. De som platsar här är bl.a. Tom Cruise och Pierce Brosnan.
Kan knappast kalla det för en kategori när de bara är två, men här är...
Michael Miu vs Leon Lai.
Tony Leung vs Vic Chou.
Stephen Chow vs Joe Ma.
Kathy Chow vs Toda Erika
Yoon Eun Hye vs Nagasawa Masami
Ja, det finns fler, men jag orkar inte... Ni fattar ju vitsen. Frågan är... är personer som vi tycker är snygga snygga, eller tycker vi att de är snygga för att de har de här dragen som vi tycker är tilldragande?
~*~*~*~
Kame då? Hehe... han är i sin egen klass. ^3^
Kame påminner om Kimura Takuya ibland, pga hårfrisyr, minspel och sättet att föra sig, förmodligen för att de båda är stylade i Johnny boys stil. I en del foton i en viss vinkel ser han ut som Raymond Lam.
Vid första anblicken...
» 2013-01-08 ~ 13:12:00 Smarrigt «
... ser det ut som pommes och ketchup, men om du tittar närmare ser du att det är äppelstavar med vitlökschilisås.
För mycket koreanska serier kan få dig att komma på de mest otroliga lösningarna. I brist på riktig kimchi och då speciellt kkakdugi (kimchi-inlagda rättikskuber) funkar äpple också, eftersom den har liknande konsistens. Helst ska det vara ännu syrligare äppelsort, kanske gröna äpplen eller svenska äpplen. Och chilisåsen hade gärna kunnat vara ännu starkare. Får se vad jag hittar nästa gång...
Men ät inte för mycket, för då rapar du vitlök resten av dagen... ^.^;;
CNBLUE - ett riktigt pojkband
» 2012-08-05 ~ 00:57:43 TV & film «
De är fyra stycken. Det är ganska lagom många att hålla reda på. De är pojkar, ja, unga killar som - få se nu... jag måste tänka efter... om mina första elever var 10-11 år när jag började som lärare, så är de runt en 20-21 år idag (hehe, tanken får mig att känna mig gammal eller åtminstone väldigt, väldigt vuxen ^^;) - i ålder faktiskt hade kunnat vara mina elever. XDD~
Alla i bandet sjunger, men Yonghwa och Jonghyun gör det lite mer än de andra. Alla i bandet spelar instrument; främst gitarr, bas och trummor. Ingen av dem dansar (eller gör det särskilt bra i alla fall...). Alla utom Jungshin har spelat i en dramaserie eller i en film. De är hyfsade skådespelare, kanske inte direkt lysande, men om till och med Kristen Stewarts skådespeleri i Twilight 都收得貨, då är CNBLUEs insatser mer än acceptabla.
De är ett koreanskt band som under de senaste två åren har blivit alltmer populära och framgångsrika runtom i Asien. CNBLUE består av Jung Yonghwa, Lee Jonghyun, Kang Minhyuk och Lee Jungshin (Lee verkar vara ett väldigt vanligt namn inte bara i Kina utan även i Korea). CN står för Code Name medan BLUE motsvarar de fyra medlemmarna, var och en med sin egen "karaktär". Jonghyun står för Burning, Minhyuk för Lovely, Jungshin för Untouchable och Yonghwa för Emotional.
Jung Yonghwa. Ledare för bandet, kompositör, vokalist, rappare och gitarrist.
Yonghwa är den äldste och ledaren för bandet. Han är deras främste låtskrivare och han komponerar musik och skriver sångtexter, sjunger och spelar helst på gitarren. Det är också tack vare honom som jag har upptäckt bandet, eftersom han först blev känd genom dramaserien You're Beautiful. Men det var Heartstring som fick mig att gilla honom på allvar.
Vad jag tycker om med det här bandet är att de verkligen verkar älska musik och det de sysslar med. Band som spelar själva skiljer sig från idolband som fokuserar mycket på image och styling (där tyvärr även KAT-TUN ingår), uppträder genom dans (och sång) och därför tillåts att köra playback och förlita sig på studioinspelningar när de framför sina live performances (eftersom de dansar och har svårt att låta bra samtidigt). Eftersom CNBLUE inte behöver koncentrera sig på dans och koreografi kan de ägna sig åt själva musiken.
Det är oftast Yonghwa som sjunger (solo) men även Jonghyun har många låtar som han sjunger. De andra två "fyller i" eller utgör kör eller bakgrundssång, men alla kan texterna någorlunda utantill. Det händer att de för skojs skull skiftar "sångrepliker", något som publiken uppskattar mycket.
Jag tycker egentligen att det räcker med en eller två som sjunger i ett band, för att det ska vara effektfullt i en sång. Jag jämför med KAT-TUN som har fem vokalister och Super Juniors som har elva (eller har de tretton?). När alla ska ha sin "egen sångrad", då styckas sången sönder i smådelar och det finns ingen mening med det... jag kan inte se vitsen med varför man ska dela upp en sång på det viset och oftast hör man ju inte skillnad på vem som sjunger vad, om det inte är så att man gillar någon i gruppen ovanligt skarpt. Jag menar, jag hör när det är Kame som sjunger i KAT-TUN eftersom jag känner igen hans röst, men de andra fyra har jag svårt för att differentiera. Super Juniors ska vi bara inte tala om, de är bara förvirrande (både när de dansar runt och när man ska försöka lyssna till de enskilda rösterna. Det är en fangirl-nivå som jag inte har lyckats nå upp till än.... ^^; Jag tyckte att 'NSync utnyttjade deras olika röster bra när de sjöng i stämmor. De hade en sång som de sjöng a capella (som jag dock inte minns namnet på) som lät bra trots avsaknaden av instrument för att de olika sångpartierna/stämmorna stötte upp varandra.
I KAT-TUN inleder Kame sången, Koki rappar och Maru kör sin beatboxing medan Junno och Ueda hänger på... För att alla ska få "screen time" fast i sång så löser de det ofta med att alla har sina egna solosånger (eller ibland duetter), men då blir solosången personens som sjunger den och inte gruppens. Eftersom CNBLUE spelar tillsammans så känns deras sånger som gruppens gemensamma oavsett vem som har komponerat musiken, skrivit texten eller sjunger den; det är en sång som tillhör bandet i alla fall. Yonghwa eller Jonghyun kan uppträda ensamma med sina gitarrer och spela och sjunga, men på nåt vis känns det ändå inte som de "ensamma äger sången" på samma sätt som när t ex Ueda sjunger en av sina solosånger på scen.
Även Jonghyun skriver låtar och att de är två i bandet som skapar musik säkrar bandets framtid i högre grad eftersom de inte riskerar lika lätt att få slut på egna sånger pga utbrändhet av en persons inspiration. De får sånger från andra låtskrivare också naturligtvis. Deras agency verkar ta hand om dem.
Kang Minhyuk. Trummis, vokalist.
CNBLUEs musik varierar i stil: från rockigt till medryckande pop till lugna ballader. Jag får väl säga att jag gillar de lugna låtarna bäst - så vackert att lyssna på till gitarrackompanjemang - men de poppiga låtarna är lätta att lyssna på och fastnar snabbt i huvudet. Ibland kan jag tycka att det är synd att ingen spelar synth, men å andra sidan funkar det rätt bra ändå.
En annan anledning till att jag gillar det här bandet är att de skriver och sjunger sångerna på japanska. Faktum är att de debuterade först i Japan och gav ut en skiva där innan de slog igenom i sitt eget hemland. En del sånger är också på engelska, dvs hela sånger och inte endast några enstaka strofer. Man kan tycka vad man vill om deras Engrish och de behöver nog arbeta mer på uttal och grammatik, men jag anser ändå att det är anmärkningsvärt att de försöker. Jag föredrar att titta på konserter och framträdande när de är i Japan, för då pratar de japanska, vilket innebär att jag har lite större möjlighet att förstå vad de säger trots att det inte finns subtitles. De pratar ganska bra japanska och kan hålla enkla konversationen även om man märker att de anstränger sig en del för att hitta ord och säga rätt. Just därför att de pratar lite långsammare och använder enkla uttryck och fraser gör att jag klarar av att hänga med vad som sägs (någorlunda hyfsat i alla fall). Men jag tycker deras japanska är bra och jag är glad om jag lyckas komma upp i deras nivå en dag. En dag...
Lee Jonghyun. Kompositör, vokalist, gitarrist.
Jonghyun är den som pratar bäst japanska; man hör skillnad på honom och de andra. Han pratar flytande och mest naturligt. När han pausar och tänker efter så får man känslan av att han tänker på VAD han ska säga och inte på HUR (eller vad-heter-det-jag-tänker-säga-på-japanska) han ska säga det. Men så har han ju också bott i Japan ett antal år och gått i skola där (om jag har fattat saken rätt).
Emellertid är det nog så att jag gillar det bäst när de sjunger på koreanska, för det är deras språk och det de känner sig bekvämast med, vilket jag tycker märks på deras sånger. När de inte behöver tänka på språk och uttal så blir fokuset helt naturligt på själva musiken och sången istället. Så ja, även om jag inte förstår ett enda ord på koreanska (saranghae räknas inte, det kan man inte undgå att lägga märke till) så röstar jag ändå för den koreanska versionen.
CNBLUE har en officiell YouTube-kanal och där lägger de upp nya klipp som t ex musikvideor med deras nya sånger. Dessutom finns deras musik att köpa i form av Digital Download utöver vanliga CD-skivor, vilket jag tycker är väldigt bra och smidigt. Ibland vill man inte ha alla sångerna i ett album och då har man valet att bara ladda ner och betala för de sånger man vill ha. Jag vet inte om det handlar om strategin i koreanska underhållningsvärlden eller helt enkelt bara vilket bolag artisterna har kontrakt för, men de vet i alla fall att utnyttja internet för att sprida och göra reklam för sina produkter. Jag önskar att Johnny's var lite mer framåt i det avseendet... T_T;
Lee Jungshin. Basist och rappare.
Men låt oss vara uppriktiga... Hur många fangirls lade märke till bandet i första hand för att killarna har ett stiligt utseende, räck upp en hand! Jag säger inte att de har lyckats på grund av deras utseende, men det är sannerligen inte en nackdel att alla fyra är långa, gängliga och ser bra ut. Visst kan ett band bli populärt enbart pga deras talanger, men förpackningen är i hög grad minst lika viktig. Om man jämför bilder på hur de såg ut när de fortfarande var ett indie-band och nu när de är idoler så ser man stor skillnad. De är snyggare nu, har bättre klädstil och är mer stylade. I deras fall kan dock utseendet trots allt vara ett hinder för dem eftersom de har blivit kritiserade för att ha lyckats "through looks and not talent". I början av deras debut fanns det människor som klagade på att de inte själva spelade sina instrument utan att det var playback-spelande, som tyckte de förlitade sig på sina utseenden eller att det var någon annan som skrev deras musik. De flesta idag som känner till bandet vet att det inte stämmer, men jag tror ändå att killarna kan ha svårt för att tas på allvar och ses som ännu ett idolband som samlar på fangirls.
Det märks att CNBLUE fortfarande är nya i karriären, dels på deras scenvana (ibland är de fortfarande osäkra och blyga, även om det tillhör deras charm) och dels på att de är ödmjuka och väldigt hårt arbetande. De är extremt stolta över sin musik och att det är de själva som har skapat den, men tar också till sig kritik och försöker bli bättre och förändra sig. När man får lite inblick i deras scheman inser man att idoler inte kan ha mycket till liv... det är jobb för hela köret. Deras passion för musik och all tid och arbete de lägger ner för att bli bättre och utveckla sig själva är beundransvärt och jag tror att de kommer att ha en lysande framtid, så länge som glöden fortfarande finns där. Jag kommer nog att följa dem ett tag framöver.
Skip Beat Live Action...
» 2012-04-15 ~ 10:49:44 TV & film «
... är faktiskt förvånansvärt underhållande och värd att ses om och om igen. Trots att den är inspelad i Taiwan och har koreanska killar i huvudrollerna. Hehe. Nu ska vi inte vara såna... fulla med fördomar... ^^; Taiwanesiska dramaserier kan vara lite utdragna och överspelade (vilka asiatiska serier är inte det?), men de gör också en hel del bra grejer.
Skip Beat mangan är en av mina favoriter: det är en typisk shoujo manga till en viss del, men huvudpersonen Kyoko är inte så mjäkig och värdelös som hela tiden måste "räddas" av prinsen, även om hon hänger upp sitt liv på en kille. Den är vältecknad, rolig (min sorts av humör antar jag, eftersom jag skrattade så jag fick ont i magen) och absolut knäpp. Den är bara så lång, inte på långa vägar skådar jag slutet... jag hade velat se att storyn ledde nånstans just nu. Jag vill ju veta om Rens förflutna och att han och Kyoko ska komma nånvart i sin relation... T_T;;
Animen var också väldig trevlig eftersom karaktärerna fick färg och rörde sig, men att göra om den till live action krävs ju en hel del mer.
I början var jag lite tvivlande till valet av Ren och Shou: om de ändå ska spela in den i Taiwan, varför väljer de KOREANER??? Skip Beat härstammar ju från Japan. Och om de nu måste bjuda in utländska skådisar, kunde de inte valt japaner då??? >.< Jag lugnade dock ner mig ganska snabbt, för Choi Siwon och Lee Donghae funkade rätt bra i serien.
Siwon för sig som en stjärna, så han är rätt övertygande (trots de här "wow-scenerna" där Rens genialiska superskådistalanger inte riktigt lyser igenom in real life och får samma effekt som i mangan). Jag har läst en del recensioner där folk tycker att Siwon är lite för "smiley" för att vara Ren, medan mamma tycker att han visar lika mycket känslor som en timmerstock... ^^; Jag själv tycker han är perfekt i rollen och just nu kan jag inte ens tänka mig Kame som Ren. Jag kanske ska tillägga också att jag är hemskt glad att det tog så lång tid innan de kom igång med produktionen, för annars hade vi haft Jerry Yan i huvudrollen, och en som passar mindre i den rollen får man ju leta efter...
Donghae fick mig att hata hans rollfigur för att senare tycka synd om honom, så han har ju rätt sorts "Shou-känsla" över sig.
Live-versionen följer mangan ganska troget, även om det har ändrats lite här och där, men många av scenerna är direkt tagna från mangan, replik för replik. Ivy Chen som spelar Kyoko (GongXi på mandarin) är ingen sockersöt skådespelerska, men hon är duktig och inte rädd att skämma ut sig på tv.
Jag såg den först på mandarin och jag tycker nog att originalversionen är bäst, men Hongkong sänder den dubbad till kantonesiska och där får man en liten annan känsla. Jag blir lite störd av hongkong-slangen och all kodväxlingen de har ja jag vet, jag gör det också, men den är ju bekvämast att se eftersom jag slipper tänka efter så mycket eller försöka läsa texten om jag missar vad de säger. På tal om språk... det verkar som både Siwon och Donghae pratar och förstår lite mandarin, men de blev dubbade eftersom de sa sina repliker på koreanska. Jag har en teori om att det är därför mycket som sägs i serien görs i form av tankar man får lyssna till...
15 avsnitt känns alldeles för kort och täcker ju inte ens en tredjedel? fjärdedel? av storyn. Eftersom mangan inte är avslutad än fick serien ett annat slut och sista avsnittet kändes lite abrupt, som om de ville stoppa in så mycket som möjligt innan tiden tog slut och därav hoppade över massor av scener. Till på köpet hänger det fortfarande en massa trådar lösa.
Men förhoppningsvis kommer det en säsong 2. Hoppas! Hoppas!! o(^-^)o
Skip Beat mangan är en av mina favoriter: det är en typisk shoujo manga till en viss del, men huvudpersonen Kyoko är inte så mjäkig och värdelös som hela tiden måste "räddas" av prinsen, även om hon hänger upp sitt liv på en kille. Den är vältecknad, rolig (min sorts av humör antar jag, eftersom jag skrattade så jag fick ont i magen) och absolut knäpp. Den är bara så lång, inte på långa vägar skådar jag slutet... jag hade velat se att storyn ledde nånstans just nu. Jag vill ju veta om Rens förflutna och att han och Kyoko ska komma nånvart i sin relation... T_T;;
Animen var också väldig trevlig eftersom karaktärerna fick färg och rörde sig, men att göra om den till live action krävs ju en hel del mer.
I början var jag lite tvivlande till valet av Ren och Shou: om de ändå ska spela in den i Taiwan, varför väljer de KOREANER??? Skip Beat härstammar ju från Japan. Och om de nu måste bjuda in utländska skådisar, kunde de inte valt japaner då??? >.< Jag lugnade dock ner mig ganska snabbt, för Choi Siwon och Lee Donghae funkade rätt bra i serien.
Siwon för sig som en stjärna, så han är rätt övertygande (trots de här "wow-scenerna" där Rens genialiska superskådistalanger inte riktigt lyser igenom in real life och får samma effekt som i mangan). Jag har läst en del recensioner där folk tycker att Siwon är lite för "smiley" för att vara Ren, medan mamma tycker att han visar lika mycket känslor som en timmerstock... ^^; Jag själv tycker han är perfekt i rollen och just nu kan jag inte ens tänka mig Kame som Ren. Jag kanske ska tillägga också att jag är hemskt glad att det tog så lång tid innan de kom igång med produktionen, för annars hade vi haft Jerry Yan i huvudrollen, och en som passar mindre i den rollen får man ju leta efter...
Donghae fick mig att hata hans rollfigur för att senare tycka synd om honom, så han har ju rätt sorts "Shou-känsla" över sig.
Live-versionen följer mangan ganska troget, även om det har ändrats lite här och där, men många av scenerna är direkt tagna från mangan, replik för replik. Ivy Chen som spelar Kyoko (GongXi på mandarin) är ingen sockersöt skådespelerska, men hon är duktig och inte rädd att skämma ut sig på tv.
Jag såg den först på mandarin och jag tycker nog att originalversionen är bäst, men Hongkong sänder den dubbad till kantonesiska och där får man en liten annan känsla. Jag blir lite störd av hongkong-slangen och all kodväxlingen de har ja jag vet, jag gör det också, men den är ju bekvämast att se eftersom jag slipper tänka efter så mycket eller försöka läsa texten om jag missar vad de säger. På tal om språk... det verkar som både Siwon och Donghae pratar och förstår lite mandarin, men de blev dubbade eftersom de sa sina repliker på koreanska. Jag har en teori om att det är därför mycket som sägs i serien görs i form av tankar man får lyssna till...
15 avsnitt känns alldeles för kort och täcker ju inte ens en tredjedel? fjärdedel? av storyn. Eftersom mangan inte är avslutad än fick serien ett annat slut och sista avsnittet kändes lite abrupt, som om de ville stoppa in så mycket som möjligt innan tiden tog slut och därav hoppade över massor av scener. Till på köpet hänger det fortfarande en massa trådar lösa.
Men förhoppningsvis kommer det en säsong 2. Hoppas! Hoppas!! o(^-^)o
Det kan inte vara lätt att vara nöjesreporter...
» 2012-02-17 ~ 23:54:36 TV & film «
... men ibland är de bara så irriterande. Visst förstår jag att de är nyfikna och vill ha insider-info från någon som kanske har närmre kontakt med den som de ifråga vill ha information om, men ibland får man också välja sina tillfällen. När frågor inte är relevanta för situationen, så känns det bara desperat.
Nedan är ett klipp som handlar om Kame och hans nya reklam. Mot slutet (1:46) pratar de om Jin och Meisa och vill veta vad Kame tycker om saken. Kom igen, det är väl Jins privatliv, och han är inte ens längre KAT-TUN, så vad spelar det för roll vad en av KAT-TUN-medlemmarna tycker? Eller alla för den delen... Och så frågar de om Kame har haft någon kontakt med Jin eftersom han har gift sig? Det ska väl de ta och skita i. T_T
På en event där Panasonic försöker sälja sina produkter ställer de helt orelevanta frågor. Gamar. Få till stånd ett riktigt intervjutillfälle, så är chansen större (eller inte) att de lyckas få ett svar Kame kommer åtminstone att låtsas svara på frågan då.
Hehe, jag gillar hans sätt att dissa dem; bara fortsätter att le och låtsas som han inte hör dem. Just IGNORE. That's the way to go!!! ♥
Nedan är ett klipp som handlar om Kame och hans nya reklam. Mot slutet (1:46) pratar de om Jin och Meisa och vill veta vad Kame tycker om saken. Kom igen, det är väl Jins privatliv, och han är inte ens längre KAT-TUN, så vad spelar det för roll vad en av KAT-TUN-medlemmarna tycker? Eller alla för den delen... Och så frågar de om Kame har haft någon kontakt med Jin eftersom han har gift sig? Det ska väl de ta och skita i. T_T
På en event där Panasonic försöker sälja sina produkter ställer de helt orelevanta frågor. Gamar. Få till stånd ett riktigt intervjutillfälle, så är chansen större (eller inte) att de lyckas få ett svar Kame kommer åtminstone att låtsas svara på frågan då.
Hehe, jag gillar hans sätt att dissa dem; bara fortsätter att le och låtsas som han inte hör dem. Just IGNORE. That's the way to go!!! ♥
Breaking Dawn - del 1
» 2011-11-18 ~ 19:21:04 TV & film «
Läste Elin Larssons recension om Breaking Dawn i Metro idag och jag kunde inte låta bli att reagera mot hennes sätt att kritisera Stephanie Meyers budskap som hon kallade det "... de unkna budskap som författaren... smugit in i sin vampyrsaga", dvs avhållsamhetshets och abortmotstånd.
Det är klart E.L. får tycka vad hon vill, men varför välja ord som "unkna" och lägga in en så negativ värdering? Det finns människor som anser avhållsamhet vara ett ideal. Klanka inte ner på dem bara för att samhället idag anser att det är okej att ha sex till höger och vänster och innan äktenskap. Och är det inte längre politiskt korrekt att vara mot abort helt plötsligt? Sen när är alla för fri abort?
Stephanie Meyer är ju mormon, så det är väl ganska naturligt att hon har de åsikter och ideal hon har och jag tycker att det är positivt att en ungdomsserie med lite annorlunda värden än de samtida (speciellt när det gäller Hollywood-filmer) har fått så mycket uppmärksamhet.
För mig blir det ett litet personligt påhopp också även om det bara är jag som är känslig av mig och tar åt mig, för E.L. vet ju inte ens vem jag är eftersom det på nåt sätt får mig att känna att jag lever på 2010-talet och inte "hänger med i samtidens normer" och de ideal jag hyllar "är gamla och förlegade" och hör till förra seklet. Nej, jag kan inte hålla med. För mig gäller kristna värderingar än idag, oavsett hur moderna vi och världen blivit, eftersom de till sist och syvende handlar om att skydda människan och hennes relationer till andra och inte om förbud och inskränkningar eller kontroll, så jag kan inte hålla med om att de hör det förgångna till. Bara för att ALLA gör orätt innebär det inte automatiskt att det blir "rätt". Se bara på fildelningen och människors inställning till det, men det är en helt annan fråga som får diskuteras en annan gång.
Däremot uppskattar jag öppenhet och möjligheten till fritt val: jag tycker att det är okej om mina vänner och bekanta lever som de lever för att de har valt att leva på ett visst sätt eftersom de tror på det; liksom det är bra att det finns möjlighet till laglig abort för de människor som behöver det. Men JAG behöver inte leva på det sättet bara för att alla andra gör det och jag ska ha rätt att kunna känna att folk visar respekt för de värden som jag tycker är viktiga och inte klankar ner på dem.
Nåja, det var inte meningen att det skulle bli en sådan harang av ord och predikan, men ibland är det svårt att sluta när man börjat... ^^;;
~*~*~*~
Det är klart E.L. får tycka vad hon vill, men varför välja ord som "unkna" och lägga in en så negativ värdering? Det finns människor som anser avhållsamhet vara ett ideal. Klanka inte ner på dem bara för att samhället idag anser att det är okej att ha sex till höger och vänster och innan äktenskap. Och är det inte längre politiskt korrekt att vara mot abort helt plötsligt? Sen när är alla för fri abort?
Stephanie Meyer är ju mormon, så det är väl ganska naturligt att hon har de åsikter och ideal hon har och jag tycker att det är positivt att en ungdomsserie med lite annorlunda värden än de samtida (speciellt när det gäller Hollywood-filmer) har fått så mycket uppmärksamhet.
För mig blir det ett litet personligt påhopp också även om det bara är jag som är känslig av mig och tar åt mig, för E.L. vet ju inte ens vem jag är eftersom det på nåt sätt får mig att känna att jag lever på 2010-talet och inte "hänger med i samtidens normer" och de ideal jag hyllar "är gamla och förlegade" och hör till förra seklet. Nej, jag kan inte hålla med. För mig gäller kristna värderingar än idag, oavsett hur moderna vi och världen blivit, eftersom de till sist och syvende handlar om att skydda människan och hennes relationer till andra och inte om förbud och inskränkningar eller kontroll, så jag kan inte hålla med om att de hör det förgångna till. Bara för att ALLA gör orätt innebär det inte automatiskt att det blir "rätt". Se bara på fildelningen och människors inställning till det, men det är en helt annan fråga som får diskuteras en annan gång.
Däremot uppskattar jag öppenhet och möjligheten till fritt val: jag tycker att det är okej om mina vänner och bekanta lever som de lever för att de har valt att leva på ett visst sätt eftersom de tror på det; liksom det är bra att det finns möjlighet till laglig abort för de människor som behöver det. Men JAG behöver inte leva på det sättet bara för att alla andra gör det och jag ska ha rätt att kunna känna att folk visar respekt för de värden som jag tycker är viktiga och inte klankar ner på dem.
Nåja, det var inte meningen att det skulle bli en sådan harang av ord och predikan, men ibland är det svårt att sluta när man börjat... ^^;;
~*~*~*~
Imorgon ska jag i alla fall se Breaking Dawn med mina systrar och jag är övertygad om att jag kommer att gilla filmen. Det är bra tror jag att läsa negativa recensioner om en film, för oftast tycker jag tvärtemot vad recensenterna tycker... Filmer som hyllas som kulturella och djupa är oftast långtråkiga och svårförståeliga medan de som får lågt betyg är de som är mest underhållande.... Och det är det jag vill ha ju, lättsmälta, spännande, romantiska filmer där jag slipper tänka så mycket (det har man redan nog med i vardagens stress). ^^;
Tärningar och vårtecken
» 2011-10-23 ~ 15:11:23 TV & film «
Ja, ni undrar säkert vad jag yrar om, vårtecken mitt i hösten. Nej, så heter min lilla video som jag har gjort för PIM, som är en datorutbildning på mitt jobb. Jag började förra året och äntligen är jag färdig med de tre stegen, där det sista steget är att göra en video med ljud och bild.
Roligt att jobba med videofiler faktiskt, men det tar kolossalt mycket tid. >.<
Men jag hade velat göra egna små projekt, när jag hinner få ihop tillräckligt med tid och motivation...
Skillnaden med den här videon från mina äldre fanvideor är att här är allt material mitt. Jag var ute och filmade med syrran i våras för hon skulle också göra samma uppgift - fast hon gjorde färdigt sin redan veckan därpå medan jag har väntat fram tills nu.... Hehe.... ^^;
Jag är dock inte helt nöjd med hur musiken liksom avbryts för att man inte kan lägga in två ljudspår parallellt med varandra. Och så är rösterna lite enformiga, det är typ två slags röster, barn och den grövre vuxnes. Jag hade velat ha en röstförvrängare a la Detective Conans manick. Hade varit nåt, det! ^^
Och nån dag borde jag göra en film av alla mina kittisar och kamisar! XDDD~
Roligt att jobba med videofiler faktiskt, men det tar kolossalt mycket tid. >.<
Men jag hade velat göra egna små projekt, när jag hinner få ihop tillräckligt med tid och motivation...
Skillnaden med den här videon från mina äldre fanvideor är att här är allt material mitt. Jag var ute och filmade med syrran i våras för hon skulle också göra samma uppgift - fast hon gjorde färdigt sin redan veckan därpå medan jag har väntat fram tills nu.... Hehe.... ^^;
Jag är dock inte helt nöjd med hur musiken liksom avbryts för att man inte kan lägga in två ljudspår parallellt med varandra. Och så är rösterna lite enformiga, det är typ två slags röster, barn och den grövre vuxnes. Jag hade velat ha en röstförvrängare a la Detective Conans manick. Hade varit nåt, det! ^^
Och nån dag borde jag göra en film av alla mina kittisar och kamisar! XDDD~
Memoirs of a Teenage Amnesiac
» 2010-10-09 ~ 17:08:24 TV & film «
En film jag snubblade över med Horikita Maki och Matsuyama Kenichi. Den är tydligen baserad på en amerikansk bok skriven av Gabrielle Zevin och det är lite roligt att de har flyttat miljön till Japan och ändrat etnicitet på huvudpersonerna. Men kan amerikanska filmer baseras japanska berättelser så kan man väl göra tvärtom också.
Handlingen är om tonåriga Naomi som ramlar nerför en trappa och tappar bort 4 år av sitt minne. Hon är tillsammans med Ace, en tennisspelare i skolan, men efter minnesförlusten blir hon kär i James (Yuji i den japanska versionen) som inte kan släppa sitt förflutet och är lite instabil. Därtill finns Will (Mirai) som är Naomis bästa vän, men är det verkligen bara vänskap det handlar om...?
Makis filmer brukar vara lite skumma och flummiga, så jag är förvånad över att jag gillade den här. Den är inte så dramatisk, med stora känslor eller så, snarare rätt så lugn och harmonisk med ett ganska trevligt och "fluffigt" slut. Det är en film som det känns bra efteråt av att ha sett den. För mig i alla fall. Kanske inte för dem som har läst boken och tycker att de har förstört den. ^^;
Jag gillade speciellt Naomis förhållande till hennes pappa. Han är strikt och hon är lydig, men följer inte blint hans order utan gör sunda uppror då och då. Och hur arg han än blir på henne så vet hon ändå att hon kan komma till honom när det väl kommer till kritan. De kan ha en öppen dialog och Naomis pappa lyssnar och låter henne förklara sina handlingar.
Den största överraskningen för mig var nog Tegoshi Yuyas roll. Hans roller brukar vara irriterande och han är lite för söt för min smak, så jag är förvånad över att han var den som jag "hejade" mest på mot slutet. Han ser annorlunda ut med de markanta svarta glasögonen. ^^
I början kändes filmen lite konstig, eftersom det var Japan men ändå amerikanskt highschool-stuk över det hela, och att de växlade språk fram och tillbaka tog också ett tag att vänja sig. Men filmen i helhet känns mer japansk än amerikansk, eftersom huvudkaraktärer är det. Karaktärerna är inte så djupa egentligen, om man skulle börja analysera dem, mer i mangakaraktärnivå, i alla fall Yuji och Mirai är typiska shoujomanga-killar. Det är kanske därför som Anton Yelchins roll kändes så malplacerad och totalt fel för Maki. Plus att de två hade noll kemi.
Jag är imponerad av Makis engelska uttal. Den är väldigt bra. Undrar om det är som hon har övat inför filminspelningen eller om hennes accent är så när hon pratar i vanliga fall också? Tegoshi kan man höra att han bryter, men hans engelska har också blivit mycket bättre.
Kommer den här filmen att finnas att köpa i Sverige så småningom, tro? Eller kanske ska se om jag hittar den i Japan nu när jag åker dit snart. ^^
第四十個星期
Handlingen är om tonåriga Naomi som ramlar nerför en trappa och tappar bort 4 år av sitt minne. Hon är tillsammans med Ace, en tennisspelare i skolan, men efter minnesförlusten blir hon kär i James (Yuji i den japanska versionen) som inte kan släppa sitt förflutet och är lite instabil. Därtill finns Will (Mirai) som är Naomis bästa vän, men är det verkligen bara vänskap det handlar om...?
Makis filmer brukar vara lite skumma och flummiga, så jag är förvånad över att jag gillade den här. Den är inte så dramatisk, med stora känslor eller så, snarare rätt så lugn och harmonisk med ett ganska trevligt och "fluffigt" slut. Det är en film som det känns bra efteråt av att ha sett den. För mig i alla fall. Kanske inte för dem som har läst boken och tycker att de har förstört den. ^^;
Jag gillade speciellt Naomis förhållande till hennes pappa. Han är strikt och hon är lydig, men följer inte blint hans order utan gör sunda uppror då och då. Och hur arg han än blir på henne så vet hon ändå att hon kan komma till honom när det väl kommer till kritan. De kan ha en öppen dialog och Naomis pappa lyssnar och låter henne förklara sina handlingar.
Den största överraskningen för mig var nog Tegoshi Yuyas roll. Hans roller brukar vara irriterande och han är lite för söt för min smak, så jag är förvånad över att han var den som jag "hejade" mest på mot slutet. Han ser annorlunda ut med de markanta svarta glasögonen. ^^
I början kändes filmen lite konstig, eftersom det var Japan men ändå amerikanskt highschool-stuk över det hela, och att de växlade språk fram och tillbaka tog också ett tag att vänja sig. Men filmen i helhet känns mer japansk än amerikansk, eftersom huvudkaraktärer är det. Karaktärerna är inte så djupa egentligen, om man skulle börja analysera dem, mer i mangakaraktärnivå, i alla fall Yuji och Mirai är typiska shoujomanga-killar. Det är kanske därför som Anton Yelchins roll kändes så malplacerad och totalt fel för Maki. Plus att de två hade noll kemi.
Jag är imponerad av Makis engelska uttal. Den är väldigt bra. Undrar om det är som hon har övat inför filminspelningen eller om hennes accent är så när hon pratar i vanliga fall också? Tegoshi kan man höra att han bryter, men hans engelska har också blivit mycket bättre.
Kommer den här filmen att finnas att köpa i Sverige så småningom, tro? Eller kanske ska se om jag hittar den i Japan nu när jag åker dit snart. ^^
第四十個星期
林峰 Let's Get Wet konsert
» 2010-09-19 ~ 14:40:45 TV & film «
Just nu är jag inne i en period då jag tittar på alla 林峰 (Raymond Lam) serier som jag kan komma över och har börjat lyssna på hans sånger (eftersom många är titelsånger till olika serier är de rätt mäktiga).
När jag satt och chattade med Ping om de olika tv-serierna föreslog hon plötsligt att vi skulle se hans konsert ihop, på DVD (på datorn) förstås - för dyrt att åka till Hong kong och dessutom är det inte säsong för konsert just nu.
Jätteskoj att kunna bara träffas sådär på impuls, utan att ha behövt planera in en event flera veckor i förväg. Det var härligt att umgås, prata om serier och artister och sen skratta till Raymonds olika outfiter på konserten - jag tror inte det var en enda som vi var riktigt nöjda med. Men ja, vi lyssnade ju förstås till hans sång också. Gillade också gästartisterna som var inbjudna.
Nu över till kostymerna...
Lite Japan-stuk över det hela.
Jag gillade faktiskt den gröna glitterkavajen, men tycker inte att den passar med kjolstycket. >.<
Den här svarta tyckte vi var rätt yeah... tills vi såg shortsen. Detektiv Conan eller...? O.o
Sämsta outfiten. Jag menar, vad är detta? Ingenting passar ihop med nånting. Värst är ändå kepsmössan... Kunde han inte ha haft en hatt istället?? T_T
Någon borde byta ut outfit-stylisten...
第三十七個星期
När jag satt och chattade med Ping om de olika tv-serierna föreslog hon plötsligt att vi skulle se hans konsert ihop, på DVD (på datorn) förstås - för dyrt att åka till Hong kong och dessutom är det inte säsong för konsert just nu.
Jätteskoj att kunna bara träffas sådär på impuls, utan att ha behövt planera in en event flera veckor i förväg. Det var härligt att umgås, prata om serier och artister och sen skratta till Raymonds olika outfiter på konserten - jag tror inte det var en enda som vi var riktigt nöjda med. Men ja, vi lyssnade ju förstås till hans sång också. Gillade också gästartisterna som var inbjudna.
Nu över till kostymerna...
Lite Japan-stuk över det hela.
Jag gillade faktiskt den gröna glitterkavajen, men tycker inte att den passar med kjolstycket. >.<
Den här svarta tyckte vi var rätt yeah... tills vi såg shortsen. Detektiv Conan eller...? O.o
Sämsta outfiten. Jag menar, vad är detta? Ingenting passar ihop med nånting. Värst är ändå kepsmössan... Kunde han inte ha haft en hatt istället?? T_T
Någon borde byta ut outfit-stylisten...
第三十七個星期
