Härodagen hittade jag en uppsats som jag skrev när jag pluggade på Lärarhögskolan i Malmö. Så nostalgiskt. ^^

~*~*~*~ 

Jag minns inte om det var en solig dag eller om det var mulet och regn på den allra första dagen som jag skulle gå i skolan. Särskilt nervös var jag inte, antagligen för att jag inte riktigt förstod vad det hela handlade om. På dagiset där jag gått innan hade man talat om för mig, att nu var jag en stor flicka. Jag var sju år och det var dags för mig att börja i den riktiga skolan, jag liksom alla andra barn i min ålder.

Ättekullaskolan då bestod av en enda byggnad, lite större än en vanlig villa och med två våningar. På övre våningen fanns bl.a. lärarrummet och en ”allmän” samlingslokal. Skolbyggnaden var mycket fräsch eftersom det var ett nybyggt hus, som hade blivit färdigt ett eller två år innan jag började. Mittemot själva skolbyggnaden låg ett annat villaliknande hus: det var fritis. Där skulle jag vara efter skolan tills mina föräldrar kom och hämtade mig. Skolgården var stor. Det fanns en asfaltplan med hagar, och mitt på skolgården stod ett stort träd. Jag tyckte att det såg ut som ett fantastiskt klätterträd. Den lägsta grenen kunde jag med lätthet nå upp till och de övriga grenarna bildade avsatser så att man kunde nå toppen. Men jag minns att det var absolut förbjudet att klättra i detta träd, för vi kunde skada det. Trädets grenar kunde nämligen brytas, eller så välte hela stammen om vi inte var försiktiga. Vi barn lydde förstås, även om vi inte var helt övertygade om att trädet kunde gå sönder så lätt. Förbudet att klättra i trädet hade vaktmästarinnan Britta lagt. Hon var en vithårig gammal dam som var mycket energisk och pigg, och hon kunde injaga fruktan i oss utan att för den skull behöva vara elak.

På skolbyggnadens ena kortsida sluttade marken ner till en stor gräsplan där det växte träd och där fanns det också en jättelik ek. I den här eken däremot försökte inga barn klättra upp på; det var nämligen alldeles för högt upp till lägsta grenen. Men de grova rötterna som stack upp ur marken hade jag mycket roligt med. Om man följde den här gräsplanen ännu längre ner kom man fram till en stor fotbollsplan och vid sidan om den låg ”lilla skogen”. Men för att komma till lilla skogen och fotbollsplanen behövde man öppna den låsta porten (som bara fröknarna hade nyckel till) i det höga stängslet, ja skolgården var inhägnad så att vi barn inte skulle springa bort från området. Lilla skogen var en liten skog (till skillnad från ”stora skogen” som också fanns i närheten av min skola, närmare bestämt åt det håll där mitt hem var) där vi barn kom att vistas mycket i, inte minst när vi skulle lära oss om träden och om naturen i allmänhet. Den här skogen är mig speciell kär, eftersom jag har så många fina minnen förknippade med den. 

Det var många barn den här första dagen då jag skulle börja skolan. Skolan låg (och ligger fortfarande) mycket nära mitt hem, cirka fem minuters gångtid, och därför tror jag inte att mina föräldrar följde med mig till skolan den här dagen. Jag skriver tror, för jag vet inte riktigt, men jag kan i alla fall inte erinra mig att de var med mig. Och om de nu var med mig så måste de nog ha lämnat mig ganska snart, för de var inte med mig vid det tillfälle jag mötte min klass och min fröken.

Jag kände några av barnen; det var de som hade gått på samma dagis och förskola som jag, bl.a. en flicka som hette Katarina. Jag och hon hade ofta lekt ihop på dagis, och vi var nog ganska bra kompisar, för den här dagen gick vi och höll varandra i hand. När det var dags att gå in i klassrummet fick vi först ställa oss i led utanför klassrummet innan fröken släppte in oss. Lilian hette fröken och hon var ung och mycket vacker, tyckte jag. Och gott luktade hon också. Jag kommer inte ihåg vad hon hade för kläder, men det måste ha varit någonting fint, för jag blev mäkta imponerad. Det fanns inga bänkar i klassrummet, utan vi satt runt runda bord. Konstigt nog minns jag att klassrummet var lite mörkt. Så ropade fröken upp våra namn. Tills listan tog slut och hon hade inte ropat upp mig! Fröken kom fram och undrade vad jag hette. Jag talade om det för henne. Då log hon lite och sade: ”Lilla vän, du har kommit till fel klass. Du ska gå i Kerstins klass.” Så hon tog mig i handen och ledde mig ut i kapprummet igen, där min ”riktiga” fröken stod, tillsammans med de andra barnen, och förvirrat letade efter mig. Hon visste nämligen att det fattades ett barn.

Naturligtvis beklagade jag att jag inte fick gå i samma klass som min väninna Katarina. Men besvikelsen handlade också om att jag insåg att min fröken inte skulle vara den här unga och vackra damen som hette Lilian, utan en äldre tant. Till mitt försvar måste jag dock säga att jag inte var besviken särskilt länge, för min ”riktiga” fröken såg mycket snäll och trevlig och kramgo ut. Och snäll var hon onekligen. Inte en enda gång under hela min skoltid hos henne skällde hon på mig (inte som jag kan minnas i alla fall). Man kan säga att hon tog mig under sina vingars beskydd, för jag var ett mycket förvirrat barn på den tiden.

Så jag följde med henne in i mitt ”riktiga” klassrum. Där var det lite annorlunda, för vi hade nämligen bänkar. Nej, förresten, nu kan det vara så att jag blandar ihop det, för en kort tid satt vi, i vår klass, också vid runda bord och hade lådor där vi kunde ha våra böcker och saker. Vi fick våra bänkar lite senare. Ja, så var det nog.

Framme vid svarta tavlan (en riktig svart tavla - eller var den grön? - där man skrev med kritor) hängde bokstavsbilder på hela alfabetet. A som i apa, B som i ...? och C som i cykel eller citron, osv.

Min fröken hette Kerstin Brandt och var en rund, äldre dam. Hon kanske inte var så gammal egentligen, men för mig tycktes det så. En hemtrevlig tant som ingav mig lugn. Jag tror att hon var min främsta stöttepelare i skolan, för jag hade inte så många kamrater den här första tiden. Jag kände inte flickorna i min egen klass; de som jag hade lekt med och skulle komma att leka mest med i ettan och tvåan gick i fröken Lilians klass.

Fröken delade ut penna, suddgummi och linjaler till oss. Vi fick också kritor och en liten skrivbok som kallades för Kontaktboken. Där skulle meddelande till och från föräldrar skrivas. Sedan fick vi nog vår läsebok, som hette Nu läser vi. I den skulle vi få läsa om syskonen Tor och Lena. Nu i vuxen ålder har jag fått lära mig att kritisera den (för dess irrelevanta, ointressanta och overkliga texter som t.ex. ”Far tar fil”), men under min skoltid läste jag med liv och lust i min läsebok, för att få veta vad som hände med personerna i boken. 

Sedan gjorde vi nog inte så mycket mer den här första dagen vad jag kommer ihåg, möjligtvis gick vi  en runda utomhus för att titta på skolgården, och fröken talade nog om för oss vilka regler som skulle gälla på skolan. 

 ~*~

Som jag skrev tidigare var jag ett ganska förvirrat skolbarn, ett resultat av att vara barn till invandrare som inte behärskade det svenska språket så bra. Jag hade lärt mig svenska på dagis och i förskolan och var den som talade svenska bäst i familjen. Därför var det också ganska naturligt att den information som vi fick i skolan fick jag ofta själv klara av. Detta medförde att jag blev lite förvirrad. Vissa dagar kunde jag komma till skolan och märka att de andra barnen hade tagit med sig eller uträttat vissa saker som jag inte haft en aning om att vi skulle ha gjort. Jag kände mig då ganska dum vid sådana här tillfällen. Men fröken brukade inte skälla på mig för det, hon förstod ju att jag inte hade det så lätt.

Ibland tyckte jag att vi gjorde underliga saker i skolan och jag förstod inte varför vi gjorde det. Mina föräldrar visste inte heller, eftersom det inte var någon som hade förklarat för dem. Men jag gjorde naturligtvis som fröken sade utan att motsätta mig eller ens ifrågasätta det. Jag minns speciellt en gång: Vi hade fått våra bänkar, och naturligt var ju att vi skulle ta med oss bänkpapper för att lägga i bänken. Så jag gick hem och sade till mamma:

- Jag behöver papper för att ta med till skolan, till våra bänkar.

Jag fick då av mamma en rulle presentpapper där det fanns hästar på. Dagen därpå gick jag alltså till skolan med min rulle papper i ryggsäcken. Rullen var dock för lång, så en bit av den stack ut ur ryggsäcken. Det blåste kraftigt den här dagen och när jag kom in i klassrummet upptäckte jag att min pappersrulle var borta! Döm om min frustration av ilska och besvikelse: nu när jag för en gång skull hade uppfattat informationen och lyckats utföra instruktionen så hände detta! Jag kunde bara besviket tala om för fröken att jag inte hade med mig något papper till bänken. Ingen skada skedd, jag fick låna lite av min bänkkamrat, en pojke som hette Anders och som jag kom att tycka mycket om. Det var ett mycket fint papper han hade, ljusblått och rosa med Rosa Pantern på. Anders hade dessutom klätt sina böcker med samma papper, så allting i hans bänk matchade. Min bänk däremot såg enbart tråkig ut. Mina böcker var klädda i vanligt, genomskinligt plast så att bokens originalutseende bibehölls. (Än idag föredrar jag att använda genomskinligt plast att slå in mina böcker med). Men i gengäld hade jag snyggt och prydligt i min bänk.

När jag kom hem undrade mamma om jag hade något papper över. Jag vågade inte tala om att jag hade varit så slarvig och tappat bort det, så jag sade att vi hade behövt använda allt papper i skolan. Mamma tyckte nog det var lite konstigt, men hon sa inget.

 ~*~

Jag kan inte säga att jag egentligen tog skolan på allvar de första åren. Jag var där mest för att jag skulle vara där, men också för att jag tyckte om min fröken och det vi gjorde i skolan. Det hade aldrig kommit för mig att jag kunde skolka eller strunta i att gå till skolan, den tanken kom inte ens över mig. Att gå i skolan var viktigt, det var vad alla barn skulle göra och om man inte gick i skolan, hur skulle man lära sig att läsa och skriva och kunna klara sig när man blev stor?

Jag kommer inte ihåg när och hur jag lärde mig att läsa, men det var något som jag tyckte mycket om. Vi fick också många tillfällen att skriva egna berättelser och jag tyckte det var så kul att jag inte bara skrev på skoltid utan även när jag var hemma. Vi fick lära oss mycket den här första tiden, bl.a. jobbade vi mycket med bokstäver. Vi ritade, vi skrev och vi hade alfabetslådor där vi kunde bilda ord av de bokstäver som vi lärt oss. Till bokstavsinlärningen eller till den första läsinlärningen hade vi en arbetsbok. Namnet på boken vet jag inte, men huvudpersoner i boken, figuren som skulle lotsa oss in och igenom uppgifterna var en kanin. Det hörde en sång till den här arbetsboken och som handlade om kaninen. Jag kan fortfarande sjunga den här sången som börjar med: ”Hej du, hej du! Här är jag! Jag är en kanin. Jag vill, jag vill följa dig in i boken din........”

~*~                            

Minnena är många, alldeles för många för att rymmas på några få sidor. Första skoldagen och incidenten med bänkpapperet är två minnen som har gjort ett outplånligt intryck på mig, och som troligtvis kommer att följa mig under många år till.

Jag är övertygad om att de här tre första åren på den här skolan formade mig, och påverkade hur jag presterade skolmässigt under både mellanstadiet, högstadiet och senare även gymnasiet. Mitt största stöd i skolan var min fröken. Ingen annan lärare som jag haft efter henne har betytt så mycket för mig. Nu när jag ser tillbaka så kan jag ifrågasätta sättet hon undervisade på, jag kan argumentera och säga att hennes undervisningssätt var alldeles för traditionellt och ostimulerande för barn. Men det enda som var viktigt för mig då och som jag minns bäst är hennes tålamod, förståelse och vänlighet. Tack vare henne kan jag minnas min första skoltid med positiva känslor.....